Kategoriarkiv: 4/5

Recension: Bloodborne

På papperet kan det se ut som att Bloodborne är ett Dark Souls-spel med en smärre kosmetisk förändring. Och visst, From Software återanvänder mycket av det grundläggande, men skillnaderna är ändå så pass stora att den som tar sig an Bloodborne som ett Souls-spel (och vice versa) kommer att få en ganska ordentlig överraskning. För redan från start är Bloodborne snabbare och mer krävande, men också lite sladdrigare och mer oprecist. För någon som trivs med att gömma sig bakom en sköld och att få tydlig feedback när fiendens attack studsar av och gör honom öppen för en motattack är det både stressigt och ovant att behöva gå till motangrepp hela tiden, att aktivt kontra med pistolskott och att lita på att självhelningen räddar upp när man slänger sig in i en drös fiender. ... Läs hela texten

Recension: The Binding of Isaac: Rebirth

Unge Isaac (cirka tre år) lever ett ganska hemskt liv, inlåst utan leksaker eller vänner. Men det ska bli värre, betydligt värre. Hans fanatiskt religiösa mamma får order av Gud att döda honom. I panik flyr Isaac ner i källaren, där en serie demoniska mardrömmar väntar och hans enda vapen är hans tårar.

Edmund McMillen är en mycket sjuk människa. Där Super Meat Boy var en fullständigt sadistisk men skojfrisk tolkning av Super Mario Bros är Binding of Isaac en surrealistisk Legend of Zelda-variant med framslumpade världar och en design som skulle få både Silent Hill-teamet och Guillermo del Toro att skruva på sig besvärat. Isaacs äventyr har hög äckelfaktor, i någon sorts pervers kontrast till den gulliga utformningen. ... Läs hela texten

Recension: Luftrausers

luftrausers_01

Det retrodoftande flygactionspelet Luftrausers har även släppts på PC och PS3, men jag valde Vita-versionen eftersom det passar bäst i bärbart format. Det här är ett renodlat skjutaspel med enklast möjliga upplägg: överlevnad. Ditt experimentella plan avfyras från en ubåt och sedan är precis allt din fiende.

Lyckligtvis är du ohyggligt manövrerbar och dessutom väldigt hållbar för ett flygplan. Alla fiender (inklusive fartyg) går att krascha ihjäl och allt du behöver göra för att återfå energi är att släppa skjutknappen ett par sekunder. Det är däremot svårare än det låter eftersom det konstant svärmar av fiendeplan, inkommande eld, bitska elitplan och annat som gör luftrummet osäkert, samtidigt som fartygen skjuter spärreld. ... Läs hela texten

Recension: Steamworld Dig

Det svenska indiespelet Steamworld Dig har funnits ute på 3DS och via Steam (duh!) sedan förra året, och de ursprungliga versionerna har fått utmärkta betyg. Nu har det släppts på Playstation 4 och Vita, och de sjyssta göteborgarna på Image & Form skickade ett exemplar som fungerar på båda formaten. Vad är det då för något som alla pratar om?

Rusty anländer till en liten sömnig stad i vilda västern, befolkad av en vampig värdshusvärd, en ung dam och en sur gammal handlare. Det hade kunnat vara sterotypt om inte allihop hade varit små robotar. Rusty har kallats dit av sin farbror Joe, en guldgrävare som ansågs lite tossig innan han försvann i mörkret. Sagt och gjort, Rusty tar upp hackan och ger sig ner för att leta. ... Läs hela texten

Recension: Strider

Det är alltid vanskligt med att återuppliva gamla serier, särskilt när utvecklaren tidigare har gjort spel som G.I.Joe: The Rise of Cobra och Front Mission Evolved. Men Capcom har å andra sidan goda erfarenheter av det här. Duck Tales blev ju lysande, och jag envisas fortfarande med att kalla Bionic Commando ett höjdarspel med brister. För att inte tala om att de lyckades leda utvecklaren av det fenomenalt usla Saint Seiya-spelet till Playstation 2 till att sedan göra Street Fighter IV. Därför vacklade mitt intresse för Strider lite fram och tillbaka. Men det färdiga spelet är faktiskt ett höjdarspel. Med brister. ... Läs hela texten

Recension: Bioshock Infinite

Även om jag var rätt intresserad från början och trots att jag gillade Bioshock blev det aldrig av att jag skaffade Ken Levines senaste epos. Men när det dök upp gratis för Playstation Plus-medlemmar hade jag knappast någon ursäkt att låta bli det. Priset är bra – hur är spelet?

Redan från början etableras den där obehagliga känslan av att något är jättefel. När Booker DeWitt anländer till den flygande staden Columbia under mystiska omständigheter ser det till en början idylliskt ut. Till skillnad från Rapture är Columbia, åtminstone från början, en levande och framgångsrik stad, men också en personkult utan dess like. En läskigt mässande frälsningspastor doppar Booker och en mäktig resa kan börja. ... Läs hela texten

Recension: Tearaway

Media Molecule sysslar inte med ordinära spel, den saken är klar. Little Big Planet var ett mästerverk i kreativitet. Tearaway är inte riktigt lika unikt, men har ändå en minst sagt egen stil.

Det hade inte heller gått att göra på något annat format. Varenda funktion på Vitan utnyttjas på smarta sätt, utan att det känns särskilt malplacerat. Och interaktionen mellan dig och spelets huvudperson är inte bara ett omständligt sätt att trycka på en knapp, utan grunden för själva berättelsen. ... Läs hela texten

Recension: Resogun

De gamla Amiga-knackarna på Housemarque har länge varit indiefavoriter nu. Fjärran från skitspel som Elfmania på den gamla goda tiden räknas de nu som några av Finlands bästa utvecklare (vilket inte är illa med tanke på att grannlandet även hyser Frozenbyte, Rovio och Remedy). Super Stardust HD var en magnifik teknikupplevelse och ett utmärkt spel. Dead Nation var en fräsch variant på det ohyggligt uttjatade zombieslaktandet. Och Outland var ett stämningsfullt plattformsäventyr med några riktigt geniala inslag. ... Läs hela texten

Recension: Grand Theft Auto V

Det var några år sedan sist. Närmare bestämt nio, sedan jag senast härjade runt på Los Santos gator. Faktum var att det också var senaste gången jag överhuvudtaget spelade Rockstars gangsterepos, om man bortser från en snabbtest av Vice City Stories och ytterst lite Grand Theft Auto IV. Egentligen känns det lagom. Efter tre spel på raken var det akut förstoppning i open world-tarmen och jag var rätt less på hela grejen. Jag hade inte heller tänkt spela det här, men övertalades att testa. Och jag kan säga exakt när jag bestämde mig för att köpa det. ... Läs hela texten

Recension: Dragon’s Crown

Historien om Dragon’s Crown är lika mycket historien om George Kamitani, spelets producent och främste förkämpe. Som ung jobbade han på Capcom och deltog i utvecklingen av Dungeons & Dragons: Tower of Doom. Senare arbetade han åt Atlus i ett team som skapade Princess Crown, ett omtyckt action-beat’em up med fantasytema, med handritad 2D-grafik som så många andra Saturn-pärlor. Redan då började George planera för Dragon’s Crown, men han fick aldrig möjlighet att vidareutveckla spelet som då var tänkt att släppas till Dreamcast. ... Läs hela texten