Kategoriarkiv: 5/5

Recension: Horizon: Zero Dawn

Lämna ett svar

Hur gör man årets mäktigaste spel? Ja, att börja med en gigantisk öppen värld brukar vara standardingrediensen. Men det spelar ingen som helst roll om den inte sedan är fullpackad med intressanta uppdrag, bra utforskning, spännande karaktärer och så gärna en bra historia också. Själv är jag dödligt less på allt vad pangpang heter, så 95% av den här genren får mig att somna. Men en kaxig hjältinna med pilbåge som slåss mot robotdinosaurier var tillräckligt för att jag skulle vakna till igen. Ändå var det nära att jag hoppade över det, den här brutala spelvåren. Nu passade jag istället på att köpa det tillsammans med min nya Playstation 4 Pro, och tur var väl det. Det här är nämligen ett spel som ingen får missa. ... Läs hela texten

Recension: Yakuza 0

Lämna ett svar

Yakuza 0 är det femte spelet i serien som jag spelar, så det är väl inte konstigt att det känns välbekant att ännu en gång kliva in på Kamurochos gator. Men det är inte bara därför. Nu har jag varit i Kabukicho, det verkliga området i Shinjuku som står som ganska uppenbar förebild till Segas gangstervärld. Det var där jag besökte ett Capcom-kafé, gick förbi den bisarra Robot Restaurant och gick in på fel konsert två våningar under gatan. Och nu när jag följer med Kazuma Kiryu känner jag igen en del landmärken, som den där parkeringen som omsluts av reklamskyltar för host bars, där en massa välfriserade killar erbjuder ett alternativ till den annars kvinnodominerade nöjesbranschen. ... Läs hela texten

Recension: The Last Blade 2 och Garou: Mark of the Wolves

1 svar

Vi kör två till priset av ett här, för det börjar vara slut på dagar det här året. Tidigare i år släpptes The Last Blade 2, som varit på gång åtminstone sedan E3 förra året. Och nu i början av december ramlade även Garou: Mark of the Wolves in. Båda spelen har tidigare varit tillgängliga till en rad format och jag äger ett antal redan, men samtidigt finns det anledningar att köpa spelen ännu en gång.

Till att börja med är det hundraprocentigt perfekta arkadversioner, där The Last Blade 2 hade några små brister till en början men fick dessa korrigerade under året. Åtminstone så långt jag har spelat – ett par genomspelningar och ett fåtal onlinematcher – hittar jag inga skillnader från originalet. Till detta kommer några alternativ för att filtrera grafiken och ett litet galleri med bilder. Detta gäller båda spelen. ... Läs hela texten

Recension: Inside

Lämna ett svar

Xbox Live-spelet Limbo, skapat av danska Playdead, var en av de nerladdningsbara höjdpunkterna under förra generationen. Det bjöd på en sanslös stämning och massvis av ond, bråd död. Den enda egentliga bristen var väl att det föll isär en aning framåt slutet, då det hela urartade i besinningslöst pusslande som sabbade tempot en del.

Men det var sex år sedan, och sedan dess har danskarna (förutom att äta pölse) jobbat stenhårt på Inside, ett spel som på många sätt påminner om Limbo men också vidgar vyerna. Den främsta likheten är med Another World, då Inside har en liknande grafisk stil och lika intuitiv och enkel kontroll. Jag påminns också en del om Oddworld-spelen i vissa sektioner, och det finns förstås drag av Limbo också. Och ja, döden är ännu ondare, ännu brådare och om möjligt ännu dödare. Jag som har en latent hundfobi uppskattade INTE de första sektionerna i spelet och sedan blev det bara värre. Vad har ni emot stackars försvarslösa pojkar, Playdead? ... Läs hela texten

Recension: Dark Souls 3

Lämna ett svar

Jag kommer nog aldrig att sluta vilja försvara Dark Souls 2, så låt mig börja med det. Egentligen hade det väldigt lite med det föregående spelet att göra, på gott och ont. Eftersom det utspelade sig tusentals år senare kunde man utan problem förändra hela världen, byta ut de allra flesta fienderna och bygga om stridssystemet en aning. Men många var inte nöjda. Det gnälldes på att fienderna ofta attackerade i klungor, att det var lömska bakhåll överallt bara för att jävlas, och att världen inte hängde ihop lika briljant som i ettan. Kort sagt – världens sämsta spel. Och allt berodde förstås på att det var ett ”B-team” som hade utvecklat det, utan vår helige beskyddare Hidetaka Miyazaki. Och jo, när spelet för en gångs skull gjorde raka referenser till ettan genom att helt enkelt låna in Ornstein, då steg häcklandet till helt nya nivåer. Alltså, har de ingen fantasi heller? ... Läs hela texten

Recension: Bubble Bobble (Arcade Archives)

Lämna ett svar

I augusti är det trettio år sedan Fukio Mitsuji (må han vila i frid) släppte loss Bubble Bobble i japanska arkadhallar och skapade två av spelvärldens mest långlivade hjältar. Trettio år senare och minst trettio hemversioner senare är det äntligen dags för en fullständigt arkadperfekt tolkning. Jag har ju originalet stående här hemma så jämförelsen är oundviklig.

Och, ja, det är arkadperfekt. Så arkadperfekt det kan bli. Finns det möjligen tillstymmelse till lagg så är det minimalt, och jag kunde genast sätta igång och trixa med bubblandet och bobblandet. Efter några försök slog jag mitt gamla poängrekord. Att det är arkadversionen har bara ett litet krux: spelar du ensam kan det vara svårt att hinna återvända till spelet efter att ha förlorat alla liv, även om du har credits kvar. Men det är också den enda bristen. ... Läs hela texten

Recension: Unravel

Lämna ett svar

Det krävs inte mycket för att röra mig till tårar. Jag är en ganska blödig person på så sätt, och det behövs bara lite sorglig musik och ett någorlunda trovärdigt människoöde (eller lämplig antropomorf) för att jag ska reagera. Lite svårare är det att göra mig förbannad men några Dark Souls-bossar eller allmänt störiga onlinemotståndare kan definitivt åstadkomma det. Och det händer definitivt att en klockren replik får mig att skratta högt.

Men ärligt talat: hur ofta händer det att ett spel får mig att skratta av ren existentiell glädje? Den enkla, barnsliga lyckan i att hoppa på en dagstunn is så den spricker, eller att rulla en snöboll nerför en sluttning? Unravel lyckas med den bedriften. ... Läs hela texten

Recension: Rocket League

Lämna ett svar

Det är lustigt det där med tillfälligheter. Rocket League har blivit en dundersuccé, trots att det praktiskt taget är samma spel som det bortglömda Supersonic Acrobatic Rocket Powered Battle-Cars som släpptes till Playstation 3 för ett antal år sedan. Kanske det där namnet inte var så himla genialt? Men hur som helst, nu har det fått sin välförtjänta framgång, för Rocket League är nämligen smått magiskt.

Konceptet, om du tillhör de 99.999 procenten som inte spelade föregångaren, är enkelt: fotboll med radiostyrda bilar. En till fyra spelare per lag, in med bollen i motståndarlagets mål. Eftersom jag normalt varken bryr mig om fotboll eller motorsport kunde inte grundidén vara mindre intressant, men Rocket League går förbi allt sånt och sträcker sig längst in i gamernerven och släpper aldrig taget. Detta är nämligen fantastisk spelbarhet i sin allra renaste form. Bokstavligen enkelt att lära sig men ohyggligt svårt att bemästra. Din bil åker framåt och bakåt och boostar, så långt allt väl. ... Läs hela texten

Recension: Axiom Verge

Lämna ett svar

Det är elva år sedan vi fick ett tvådimensionellt Metroid. Det är längre tid än det tog mellan Super Metroid och Metroid Fusion, och det är inte svårt att misströsta vid det här laget. Det brukar sägas att det finns för lite intresse, eller att det kostar för mycket att göra ett pixlat spel i den klassen. Enter: en herre vid namn Tom Happ, som helt på egen hand har satt ihop ett spel som inte bara liknar Metroid – det matchar det också!

Faktum är att det till en början känns som en skamlös klon. Det NES-klingande arrangemanget på titelskärmen lånar hejvilt från Metroids motsvarighet, och när sedan spelet kommer igång (efter en inledning grovt inspirerad av Another World) börjar man med att gå till vänster för att hämta den första uppgraderingen, så man kan skjuta sig till höger och panga fiender som klättrar längs väggarna i en horisontell korridor, för att sedan hitta en vertikal korridor med dörrar åt olika håll, med pulserande Zebetit-liknande rör i väggarna … ja, ni fattar. Men det dröjer inte länge förrän Axiom Verge hittar sin egen identitet. ... Läs hela texten

Recension: Dark Souls II: Scholar of the First Sin

2 svar

Elaka tungor sade att Dark Souls II inte var i närheten av lika bra som sina föregångare. Med en hatkampanj som nästan saknar motstycke är det nästan beklämmande att ge sig in i en diskussion och mötas av samma trötta klyschor. Det gnälls om sämre grafik än i de första presentationerna, det gnälls om att vapen inte håller lika länge (för evigt) som i föregångaren, det gnälls om att världen inte är ihopkopplad på kluriga sätt utan spretar ut åt olika håll. Det gnälls helt enkelt väldigt mycket. Saken är att de där elaka tungorna har fel. Dark Souls II är inte, subjektivt, lika bra som föregångaren, men det är snubblande nära ibland. ... Läs hela texten