Kategoriarkiv: Recensioner

Recension: Octopath Traveler

Lämna ett svar

Jag har länge tyckt att Square-Enix är ett avslutat kapitel för mig. Ända sedan Final Fantasy XIII har det känts som att de överhuvudtaget inte gör rollspel längre. Bara för att det poppar upp siffror så är det inget rollspel och vad är poängen med ett party om alla andra styrs av datorn? Nu har de ju rätt konstant släppt bärbara spel som varit mer traditionella, som The World Ends With You och Bravely Default, men jag har generellt låtit bli bärbara rollspel eftersom det ofta blir obekvämt att spela längre stunder. ... Läs hela texten

Recension: Castlevania Requiem: Symphony of the Night & Rondo of Blood

Lämna ett svar

Att göra en Castlevania-samling borde vara väldigt enkelt. Nästan alla konsoler någonsin är emulerade. Släng in en drös spel, släng in en massa artwork och en musikspelare. Gör en bakom scenerna-video med skaparen (om ni inte har gett honom sparken). Eller också kan man gå museum-vägen: lägg in varenda tänkbar variant av ett fåtal spel, och gör roliga remixer. Gör 12-åriga Maria spelbar i Symphony of the Night, gör Alucard spelbar i Rondo, eller för sjutton, stoppa in Harmony of Despair med nya Rondo- och Symphony-baserade banor. Eller, så gör man som Konami: klipp ut de emulerade versionerna av Rondo och Symphony från PSP-versionen, rendera spelen i HD, aktivera triggers för troféer. Klart! ... Läs hela texten

Recension: Soul Calibur VI

Lämna ett svar

Sex och ett halvt år. Så länge har jag aldrig varit utan ett nytt Soul Calibur, möjligen bortsett från den mörka tiden innan jag först spelade Soul Blade. I spelvärlden brukar det innebära en timeout, där utvecklaren överväger om det överhuvudtaget är värt att satsa igen. Därför är det ingen större förvåning att Soul Calibur VI är ett konservativt och försiktigt spel på många sätt.

Soul Calibur V gjorde samma misstag som många tidigare fightingspel: det satte handling framför innehåll. Namco flyttade hela historien tjugo år framåt med allt vad det innebar av slopade karaktärer, i praktiken enbart för att kunna ha med Patroklos och Pyrrha. Om de hade varit sensationella huvudpersoner hade det möjligen varit värt det, men istället blev både de och de andra nykomlingarna bara bleka kopior av gamla favoriter. Lyckligtvis var spelet spelmässigt strålande, men den strypta budgeten gjorde att det nästan helt saknade de enspelarlägen som gjort serien populär, och de stora massorna uteblev. ... Läs hela texten

Recension: Astro Bot: Rescue Mission

Lämna ett svar

En av de eviga frustrationerna med VR är att så många inte fattar vad det handlar om, vilket beror på att det inte går att förstå om man inte provat. Det är som att beskriva TV för någon som bara har lyssnat på radio. Även om det är kopplat till spel, åtminstone i Playstation VR:s skepnad, så är det ett nytt medium att uppleva spel genom. Det är inte en ny genre, utan ett nytt sätt att skapa olika genrer, både gamla och helt nya.

Ett av de typiska argumenten bland de som åtminstone inte avfärdar hela konceptet men inte är sålda än, är att VR inte har en systemsäljare. Jag hävdar att det är fel och att det spelet heter Superhot VR, men historien har redan visat att det tyvärr inte blev så. Det behövs något lite mer traditionellt, något lite mer bekant, för att varsamt leda spelfansen in i VR:s förlovade land. Astro Bot kan vara det spelet. ... Läs hela texten

Recension: Dead Cells

Lämna ett svar

Vad kan vara bättre än Metroid och Castlevania, spelen som sitter ganska tryggt allra längst upp på min favoritlista? Vad sägs om ett Metroidvania som aldrig tar slut? Både Metroid och Castlevania har ju den nackdelen att de faktiskt tar slut någonstans.

Dead Cells lyfter det mesta av sin spelmekanik från Castlevania men plockar tillräckligt av Metroid – alltså, samla grej som öppnar ny väg så du kan samla nästa grej – för att nätt och jämnt kunna placera sig i genren. Ska vi vara petiga så är det däremot allra mest en rogue-lite – alltså, spela, samla på dig coola grejer, dö en ond bråd död och början om från början MEN du får behålla vissa dyra, svårhittade uppgraderingar som kanske kan ge dig en större chans nästa gång. Jag är inte jätteförtjust i genren och jag hade nog inte riktigt funderat över detta så mycket när Dead Cells ljuvliga pixelgrafik övertalade mig. Jag spelade Rogue Legacy och var hyfsat road ett tag men tröttnade snabbt. Jag spelade Binding of Isaac och var hyfsat road ett tag men tröttnade snabbt. Jag spelade Steamworld Dig ett tag och … ni fattar. ... Läs hela texten

Recension: A Way Out

Lämna ett svar

Eftersom Brothers: A Tale of Two Sons var mitt absoluta favoritspel 2013 var det inte konstigt att A Way Out direkt var intressant. Josef Fares har talang för spel, helt klart. Men inramningen med två fångar som försöker rymma från ett fängelse var väl inte sådär superspännande. Det luktade The Shawshank Redemption lång väg och faktum är att när jag väl spelade det, så var det nästan pinsamt hur mycket som var lyft därifrån, både i scenografi och tillvägagångssätt. Liksom, hacka hål i cellväggen och fly genom kloakerna, visst, men behövdes en scen där det tjäras tak? Nåväl, en liten spoiler är i alla fall att Vincent och Leo lyckas ta sig ut, och där börjar spelet öppna upp sig mer. Spelets titel till trots handlar det inte bara om att komma ut utan också att hämnas på en otäck typ som är ansvarig för båda deras situationer. ... Läs hela texten

Recension: Unravel Two

Lämna ett svar

Om man bortser från årliga actionbrakare så brukar E3 vara en tillställning där man visar upp spel som är minst två år bort. Så inte den här gången när EA utannonserade Unravel Two och släppte det omedelbart. Eftersom jag dyrkade föregångaren så var det ingen som helst tvekan. Men vad är då Unravel Two?

I grunden är det förstås ett liknande upplägg som ettan, men här är det en annan Yarny som i spelets inledning råkar befinna sig på en båt mitt i en storm. Givetvis kastas Yarny överbord och vaknar på en stenig strand, bara för att mötas av en liknande figur. Båda Yarnyarna (Yarnierna?) kopplar ihop sina kapade trådar och bara sådär kan äventyret börja. Unravel Two tar alltså det inte helt ovanliga steget att göra en uppföljare med ett samarbetsupplägg. Däremot är det fullt möjligt att spela Unravel Two själv också. Det finns ingen AI, men genom att linda ihop båda figurerna kan man springa runt med båda på en gång och bara separera dem när det blir pussel. ... Läs hela texten

Recension: Moss

Lämna ett svar

Ett av de mest efterlängtade PSVR-spelen har anlänt och jag har spelat igenom det. Med tanke på att det släpptes i förrgår är det kanske lite oroväckande och nej, det här är inte heller något mastodontspel för VR. Snarare skulle jag vilja jämföra det med exempelvis Trine. Det är ett ganska kort pusseläventyr med actioninslag, och med VR-upplägget som den stora nyheten.

När jag började med PSVR var faktiskt Robo Rescue en av höjdpunkterna och jag insåg direkt att plattformsspel mycket väl kan fungera i VR. Och som spelet är upplagt hade det inte fungerat utan VR. Du är med i spelet, som Läsaren. I en lite Ende-doftande inramning sitter du i en övergiven katedral och läser berättelsen om Quill och hennes äventyr. Quill är en liten men extremt modig mus, lite komiskt nog den andra modiga musen det här året (Ghost of a Tale släpps ju alldeles snart). Hon springer på dig ute i skogen, där du är en No-Face-liknande varelse som bara skymtar till reflekterad i vattendrag. ... Läs hela texten

Recension: Night in the Woods

Lämna ett svar

Night in the Woods blev för mig två kvällar i soffan, men det var minst sagt kvalitativa kvällar. Det släpptes ursprungligen för ett år sedan, men den våren var så späckad med spel att jag inte ens märkte det. Nu dök det istället upp till Switch, så jag passade på att dryga ut spelutbudet lite.

Spelet kretsar kring Mae, en tjugoårig tjej som avbryter sina högskolestudier för att återvända hem till den sömnig småorten Possum Springs i Mellanvästern. Varför hon gjorde det återstår att se, men inledningsvis handlar det om att utforska omgivningarna. Det är en ganska välbekant upplevelse när Mae reagerar över folk som har flyttat ut och butiker som har stängt. Hon tar snart kontakt med tre av sina barndomsvänner som blivit kvar. ... Läs hela texten

Recension: Cuphead

Lämna ett svar

Det tog mycket längre än väntat, men så blev det också ordentligt mycket mer ambitiöst än vad som först var tanken. Cuphead är ett minst sagt unikt spel som kombinerar två klassiska traditioner. Det är ett gammalt hederligt springa-skjuta i samma stil som Contra och Metal Slug, men inspirationen kommer nog egentligen mest från Gunstar Heroes, då fokus ligger nästan enbart på bosstrider. Den andra traditionen är förstås den artistiska stilen som helt och hållet efterliknar tidiga tecknade filmer från 30-talet. Den här biten är klockrent utförd och invävd i grunden. Inte nog med att samtliga figurer och bakgrunder är tecknade i den stilen, spelet har också ett konstant filter av gammal sliten film, komplett med knastrande ljud. Även själva musiken, ljudeffekter och röster är tidsenliga. ... Läs hela texten