En av de största tjusningarna med Evercade är att den erbjuder en bunt spel åt gången från utvecklare som jag annars troligen inte skulle ägna särskilt mycket tankemöda. Irem ligger bakom en del klassiker, men jag har bara spelat en handfull av dem, som R-Type och Kung Fu Master. Därför var Irem Arcade 1 ett av mina första köp till maskinen. Köper du Evercade EXP följer det med som standard, men eftersom jag valde Evercade VS fick jag köpa det separat. Den medföljande manualen förklarar också att Capcoms grundare Kenzo Tsujimoto först grundade Irem redan 1974 innan han startade Capcom 1983. Så det här är ett anrikt företag, och de sex spelen i samlingen täcker en hyfsad del av den historien.
Kategoriarkiv: Spel
Evercade VS testad
Jag har gått och letat efter en ursäkt att köpa en Evercade-konsol, vilket är mer komplicerat än det låter. Det finns tre varianter av Evercade och dessutom två kompatibla varianter av en mindre bärbar:
Den första Evercade i vitt och rött är numera pensionerad, men det var en fullt funktionell bärbar konsol i sig. Det finns dock ingen större anledning att köpa den idag.
Evercade EXP är en förbättrad version med bättre skärm, möjlighet att spela med vertikal skärm (tate) och den har dessutom 18 inbyggda Capcom-spel: fjorton av deras gamla vanliga arkadtitlar av vilka egentligen bara 1944, Mercs, Street Fighter 2 Turbo och Strider känns särskilt intressanta, samt fyra helt slumpmässiga konsolspel: Mega Man, Mega Man 2, Mega Man X och Breath of Fire. Den har också Irem Arcade 1 som medföljande kassett.
Yoshitaka Murayama är död
Det blev en lika oväntad som tragisk nyhet idag när Rabbit & Bear Studios meddelade att Yoshitaka Murayama, skaparen av Suikoden som nu arbetade med att färdigställa Eiyuden Chronicle, har avlidit efter komplikationer med en pågående sjukdom, bara 55 år gammal. Eiyuden Chronicle har varit på gång sedan Kickstarter-kampanjen 2020 och ska släppas i april i år. Det skulle bli en storslagen revansch för mannen som en gång skapade den fantastiska rollspelsserien hos Konami.
Anledningen till att Suikoden 2 är ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna och att Suikoden är en av mina favoritserier trots nästan 20 år utan ett nytt spel är dels musiken av Miki Higashino och karaktärsdesignerna av Junko Kawano och Fumi Ishikawa, men framför allt de extremt starka berättelserna av Murayama. Få andra rollspelsserier hade en lika stark kontinuitet som Suikoden 1, 2 och 3, som lät oss utforska en värld från olika perspektiv med utveckling över många år.
Figma Persona 4 Arena Labrys
På min senaste Japan-resa, som nu börjar vara oförskämd långt borta, råkade jag upptäcka att det fanns en Figma-utgåva av Labrys från Persona 4 Arena. Egentligen spelade jag inte det spelet så värst länge och även om Labrys var huvudpersonen i det långa storyläget spelade jag inte särskilt mycket med henne. Men hon har en vansinnigt cool design, och jag fick ett infall att jag skulle leta rätt på figuren. Det visade sig bli en lång jakt och jag gick genom mången second hand-butik i Akihabara och kikade hylla upp och hylla ner tills jag nästan fick både nackspärr och huvudvärk, tills jag slutligen sprang på henne sista dagen då jag kikade in i en annan prylbutik i Nakano Broadway.
Årets spel 2023
2023 har varit ett spektakulärt spelår på alla sätt och vis, och vi har varit bortskämda med mästerverk. Nintendo släppte en hel rad klassiker som jag missade helt, med ett undantag, men The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom, Pikmin 4 och Super Mario RPG verkar ha gjort många nöjda. Rollspelsälskare har haft fullt upp med Diablo 4, Final Fantasy XVI och Starfield. Till och med fightingspelare har varit bortskämda med Mortal Kombat 1, Granblue Fantasy Versus: Rising och Pocket Bravery.
Recension: Baldur’s Gate 3
En bekännelse: jag har aldrig spelat Dungeons & Dragons, rollspelet. Men man är inte fantasyorienterad nörd i över trettio år utan att snappa upp ett och annat, och Dungeons & Dragons har varit konstant i periferin. Jag har spelat Eye of the Beholder, jag har testat de urgamla Forgotten Realms-förstapersonrollspelen, jag har nosat på det första Baldur’s Gate, Icewind Dale och Planescape: Torment, och jag recenserade det fullständigt medelmåttiga Dungeons & Dragons Online en gång i tiden. Och så har jag förstås spelat Dungeons & Dragons: Shadow Over Mystara, Capcoms fenomenala beat’em up, och det tekniskt spektakulära Baldur’s Gate: Dark Alliance till Playstation 2.
Sarah Alainn gör musik till Eiyuden Chronicle
Som om jag behövde fler anledningar att vara hypad över den andliga uppföljaren till Suikoden. Den senaste trailern för Eiyuden Chronicle visar både en massa extremt Suikoden-doftande scener och som en glad överraskning gör också Sarah Alainn sången till ledmotivet ”Flags of Brave”. Det är ingen direkt nyhet för henne, då hon förstås debuterade med ”Beyond the Sky” i Xenoblade Chronicles och senare även har gjort sånger till Valkyria Revolution och Monster Hunter Rise: Sunbreak. Hon verkar ha blivit det uppenbara valet för japanska rollspel, och det har jag absolut inget emot.
Fightinghelg 2023
Nästan exakt ett år senare var det dags igen för årets stora fightinghändelse som inte är Evo. Till Fightinghelg 2023 hade vi förstås ett säkert kort att spendera mycket tid med, men som vanligt blev det mycket blandade titlar också.
Vi betade av ytterligare ett gäng obskyra arkadtitlar. Burning Rival är utvecklat av självaste Sega AM2 och släpptes precis innan Virtua Fighter, vilket förstås var ett recept för att helt glömmas bort i uppståndelsen. Det är ett tämligen ordinärt 2D-fightingspel med enkla sprites, knappast någon klassiker. Ett annat tidigt Sega-spel är Dark Edge, som vi testade en enda match. Tekniken med 2D-sprites som susar runt på en skalad 3D-bakgrund med drag av Space Harrier är kanske intressant, men spelmässigt är det gräsligt.
Shoot’em up-sommar: Radiant Silvergun
Radiant Silvergun (plats 12) – 1998
Jag har gjort många försök att ta mig an Radiant Silvergun, ett spel som jag börjar inse är det bästa shoot’em up:et någonsin, även om det bara når plats 12 när experterna tycker till. Förra året släpptes det på Switch, men jag insåg någonstans där att det inte räckte. Så jag gjorde slag i saken och köpte originalet till Saturn, för rätt ohyggliga pengar. Det var värt det, trots att jag fortfarande inte är klar med det på något av formaten.
Treasure är egentligen inte shoot’em up-experter, men kanske är det därför det är så unikt. Cave är shoot’em up-experter, och alla deras spel är polerade till perfektion och sanslöst spelbara, men också aningen enahanda. Radiant Silvergun är tämligen unikt med sina tre vapen, som kan kombineras på sju olika sätt. Tempot är fortfarande högt, men betydligt lugnare än många andra spel i genren, och det har snarare drag av pusselspel. Vapnen har olika användningsområden, framför allt den oerhört tillfredsställande superattacken där två gigantiska energisvärd klipper bort varenda fiende i omgivningen.
Shoot’em up-sommar: R-Type Delta
R-Type Delta (plats 22) – 1998
R-Type Delta, var har du varit hela mitt liv? ”Ja, de senaste tolv åren har jag suttit orörd på din PS3:a sedan du köpte en drös importspel och aldrig testade mig.” Ah, just ja.
Jag var aldrig riktigt överens med det ursprungliga spelet, även om det är en klassiker. Horisontella shoot’em ups är oftast ännu svårare än vertikala eftersom man även har omgivningar att oroa sig för, och de brukar vara långsammare med mer trial and error. R-Type Delta är det fjärde spelet i serien och påminner om Darius Gaiden, som på samma sätt är en 32-bitars nytolkning av en klassiker. Det släpptes några år in i Playstation-generationen och är ett spel som definitivt har åldrats väl. Det är filmiskt i upplägget, med tjusiga effekter och dramatiska, kreativa scenarion. Det här var den tiden då genren hade nått tillräcklig teknologi för att kunna vräka på med coola bossar och omgivningar, utan att bli orimligt dyrt att utveckla.