Kategoriarkiv: Playstation 4

Dags att köpa Strive snart

Typiskt. Jag hoppade över Guilty Gear Strive på Black Friday-rean eftersom Baiken verkade vara en bra bit bort, och så blev hon precis utannonserad. Jag är inte tillräckligt förtjust i Potemkin för att spela honom uteslutande och Giovanna är bara eventuellt en värdig ersättare för Faust (som förlorat all charm), men med min favorit tillbaka i spelet är det definitivt dags.

Lite synd är det att de inte har passat på att fräscha upp hennes design som är … rätt pinsam. Men Baiken är så förbannat cool och hon var vansinnigt kul i Rev 2, så förhoppningsvis gäller samma sak här. ... Läs hela texten

Virtua Fighter 5 får nytt DLC

Det har tagit ohyggligt lång tid men nu släpps faktiskt lite nytt DLC som inte bara är portat från det ursprungliga spelet (där en del fortfarande saknas). I en inte helt orimlig crossover med Yakuza-serien får samtliga karaktärer en outfit hämtad från de spelen, till exempel kan Akira klä sig som Kiryu och Brad som Ichiban. Det kommer också ytterligare outfits till samtliga och en rad nya föremål (650 totalt), samt lite mer musik från både Yakuza och Virtua Fighter 3.

Det känns fortfarande som att Sega har tagit alldeles för lång tid på sig med det här spelet och hypen har sjunkit rejält, men nu får man i alla fall en anledning att spela lite mer igen. Den 8 december släpps paketet. ... Läs hela texten

Fightinghelg 2021

Efter ett uppehåll på två år, först för att jag skulle åka till Japan och sedan för att världen gick under, blev det äntligen Fightinghelg igen. Vi satte oss ner i de gamla fåtöljerna i den nya lägenheten för att testa oss igenom alla nya fightingspel och rota fram diverse obskyrt skräp från förr som vi inte hade upptäckt tidigare. Trots att vi har spelat hundratals fightingspel verkar det fortfarande finnas fler dunderusla spel som med all rätt inte ens borde ha fått existera, från tiden då alla försökte tjuvåka på Street Fighters popularitet. De flesta kommer förstås först i den här listan. ... Läs hela texten

Jag blir Toki-g

Ett spel som har plågat mig länge är Toki, som ursprungligen släpptes 1989. Inte för att jag spelade det, utan för att jag inte gjorde det. Jag såg arkadspelet på en restaurang någonstans och tyckte att det såg supercoolt ut med en apa som spottar eldklot. Apan i fråga är egentligen en grottsnubbe, som måste rädda sin grottflicka från den elaka magikern som kidnappade nämnda grottflicka och förvandlade Toki till nämnda apa. Jag letade länge efter Amiga-versionen och det låg på inköpslistan under flera år, men jag hittade det aldrig så det blev aldrig något. ... Läs hela texten

Slutet på Street Fighter 5

Sent igår kväll hade Capcom en av sina sista presentationer kring Street Fighter 5 och hypen var ganska stor. Dels skulle vi få se mer av Oro och Akira, och så ryktades det om den femte och sista karaktären.

Vad gäller de första två så ser de båda utmärkta ut. Jag spelade i princip aldrig med Oro, men han har översatts på ett strålande sätt och har ännu mer udda personlighet och egenheter här. Jag älskar att de använder en sköldpadda för att inte behöva bortförklara varför hans oanvända arm skiftar sida hela tiden, vilket hade varit ännu mer ologiskt i 3D. Som de senaste fyra figurerna känns det också som att han har väldigt mycket funktionalitet att utnyttja. Jag lär dock inte spela honom, men kul att han dök upp till slut. ... Läs hela texten

Det vackra spelet

För ganska exakt sjutton år sedan tillbringade jag ett par helger tillsammans med några som fram till dess hade varit fullständiga främlingar. Det som hade fört oss samman var Virtua Fighter 4, och sedan Virtua Fighter 4: Evolution. Det var ett magiskt spel, som kändes mer seriöst och vuxet än andra fightingspel, och som av en slump hade jag hittat några dedikerade spelare uppe i Norrland. De där helgerna fick jag ohyggliga mängder smisk, kanske eftersom jag envisades med att spela Aoi som är rätt komplicerad att lära sig, men mest eftersom Virtua Fighter är ett extremt rättvist spel och jag var inte i närheten av lika bra som dem. ... Läs hela texten

Summer Game Fest

Geoff Keighleys Summer Game Fest inledde det som traditionellt brukar ha varit E3-veckan, med en hel drös nya spel … och en ännu större drös extremt trista uppdateringar av befintliga spel med någon crossover här och där. Det fanns dock en hel del spännande.

Tiny Tina’s Wonderlands är en spinoff på Borderlands med fantasyinriktning men fortfarande massor av skjutvapen. Ointressant för mig, men säkert intressant för andra.

Att se SNK visa upp ett spel som andra titel på en spelvisning är vi inte bortskämda med, och Metal Slug Tactics såg faktiskt väldigt mysigt ut. Det isometriska perspektivet med klassiska pixlar passar faktiskt perfekt. ... Läs hela texten

Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown på väg

Äntligen är det officiellt uppvisat och snart på gång. Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown släpps redan den 1 juni och kommer dessutom att vara gratis via Playstation Plus.

Spelet är exklusivt till Playstation 4 (och fungerar förstås på Playstation 5), och är inte bara en HD-konvertering av originalet utan grafiken är uppdaterad med Yakuza-motorn Dragon. Det innebär att det ser ut som jag minns det femton år gamla spelet, och inte som det faktiskt såg ut.

Trailern säger dock inte så mycket om detaljerna. Det framgår inte om det har stöd för rollback, om man kommer att kunna använda alla de olika kostymdelarna, eller om något annat är nytt. Personligen undrar jag också om det kommer att stödja gamla PS3-arkadstickor eller om jag behöver köpa en ny. Men oavsett vilket kommer jag att hoppa på så snart det bara går. ... Läs hela texten

Recension: It Takes Two

Jag har spelat plattformsspel i trettiofem år. Hundratals spel på nästan lika många format. Jag har spelat som i princip allt man kan tänka sig, från rörmokare och igelkottar till små babydrakar och illgröna kaniner till … vad det nu ska föreställa man är i Knytt. Men det behövdes ett plattformsspel av Josef Fares för att jag skulle få spela en plattform.

Det är förstås inte allt man spelar, och inte heller den enda genren. It Takes Two är i grunden ett plattformspusselspel för två spelare (och enbart två spelare, precis som i A Way Out), men det byter genre och stil helt naturligt från område till område. Där de flesta pusselspel skulle införa en spännande spelmekanik och sedan bygga hela spelet på det, bjuder It Takes Two på nya idéer och kreativa upplägg minst varje halvtimme. Jag har sällan sett något så varierat och underhållande utanför de allra bästa Mario-spelen. ... Läs hela texten

Kemco – skräprollspelens mästare

En gång i tiden fanns en utgivare vid namn Kemco. De gjorde egentligen inte så mycket väsen av sig, utan brukade bara synas ibland när de konverterade hemdatorspel till Nintendo-format. Det började redan på åttabitarstiden med spel som Spy vs Spy, Shadowgate och North & South, och ända fram till Nintendo 64 med bland annat en konvertering av Daikatana. De låg också bakom Top Gear-serien, alltså spelen och inte de brittiska bilprogrammen.

Till skillnad från många andra gamla japanska utgivare så kan man fortfarande hitta Kemco i de moderna spelbutikerna. Ganska ofta, faktiskt. Typ varenda månad. Faktum är att Kemco numera är den allra största rollspelsutgivaren. Kollar man tillbaka de senaste tio åren så har Kemco släppt över 120 spel. Nu har jag inte kollat in alla, men majoriteten av dem är också rollspel. Ser du en någorlunda färgglad generisk animehjälte och animeflicka med en kryptisk titel så är det nästan garanterat ett Kemco-spel. ... Läs hela texten