Chrono Cross 20th Anniversary Live Tour 2019 – hemversionen

För er som inte passade på att besöka Japan när det vankades fenomenal Chrono Cross-konsert med Yasunori Mitsuda och Sarah Alainn (och det borde rimligtvis vara 99.999% av er som läser det här) finns det en chans att få uppleva åtminstone en inspelning av det hela. Chrono Cross 20th Anniversary Live Tour 2019 släpptes den 1 juli på relevanta musiktjänster och under hela månaden har jag lyssnat gång på gång. För det är verkligen så bra som jag minns det, om inte bättre, då jag var i någon sorts glädjerus hela tiden.

Först måste jag bara nämna det ursprungliga soundtracket till Chrono Cross, som jag har lyssnat på ett antal gånger de senaste tjugo åren. Nu när jag matchar upp spåren med den här konserten är det fascinerande hur nära liveframförandet som soundtracket ändå kommer, och då pratar vi om musik som framförs av syntharna i en Playstation. Det här och Xenogears hade verkligen sanslöst bra musik.

chronocross_concert_album

Det här med översatta titlar är alltid vanskligt och jag har nog en blandning av olika källor. Det hela börjar i alla fall med ”Beginning of a Dream”, ursprungligen första spåret på skiva två. Det är bara en kort, ljuv Mitsuda-melodi med klara drag av Xenogears, men en mycket bra början. Det övergår direkt i ”Time’s Scar” som inleds med Mitsudas typiska keltiska flöjt (av Akio Noguchi) och sedan bara växer. Inledningen avrundas med ”Dream of the Ages”, som är en hejdlöst glad och triumferande melodi.

Efter det behövs lite omväxling, och ”Garden of Gods” är en väldigt fin men lite seg låt, där Sarah Alainn får sjunga huvudstämman, men den påminner om de av hennes låtar jag gillar minst. Hur som helst, därefter går tempot upp i topp med ”The Brink of Death”, troligen en av stridslåtarna i spelet. Den är ösig men inte särskilt njutbar.

Vi sänker tempot igen med ”Arni”, ett mycket mysigt stadstema med flöjter, dragspel och sedan Sarahs violin. Därefter inleder en akustisk gitarr ”Shore of Dreams”, som är ännu ett makalöst vackert stycke. Framåt slutet ackompanjeras det av Sarahs röst som är sedvanligt gudomlig här. Nästa stycke, ”Fossil Valley”, har också lite sång på slutet och är en lite livligare låt med väldigt irländsk känsla. Den sviten avslutas med ”Termina (Another World)”, ännu ett fabulöst pubtema där violinisterna bitvis plockar på strängarna som på en banjo till charmig effekt. Det hela kulminerar i ett klassiskt big rock ending.

”Forest of Cutting Shadows” inleder en lite mer stämningsfull omgång bakgrundsmusik och drar iväg till en del elgitarrer. Därpå följde ett medley med ”Viper Manor” som övergår i strid till den arabiskt doftande ”Whirlwind”, för att sedan, förstås, följas av segermusiken ”Victory – Call of Summer”. Efter den svängen körs den korta vinjetten ”Doze”, och sen är det dags igen.

”Guldove” är en skön, avslappnad låt med mycket gitarr och dragspel. Stämningen fortsätter med ”Voyage – Another World”, som börjar med lugnt piano och gitarr, och sedan växer steg för steg till en mer dramatisk avslutning, som åtminstone håller tillbaka lite på slutet.

”Fort Dragonia” blir något helt annat, och börjar lugnt för att bli smått kaotisk den sista minuten, i stil med ”Whirlwind”. Istället för segermusik kommer istället oväntat Sarahs första solosång, ”Dimension Breach – The Bend of Time”. Den är fin, men kanske nästan för tam, med en ensam gitarr som sedan följs av en flöjt och till sist stråkar. Det är en av de största förändringarna arrangemangmässigt, då originalet inte hade någon sång, men vad som helst för att få höra mer av Sarah.

”The Dead Sea – Tower of Geddon” känns väldigt bekant … och efter att ha rotat i urgamla filer på datorn inser jag att jag använde den låten i en kortfilm vi gjorde på universitetet. Jag är rätt säker på att jag inte visste då att jag en dag skulle höra den live, framförd av upphovsmannen. Det är dock en ganska lugn, atmosfärisk melodi som på slutet även den blir kaotisk. Efter den följer ”People Imprisoned by Destiny”, som är en väldigt långsam och lite trist melodi.

”Magical Dreamers” är ett av spelets mest framstående stycken som introduceras via ”Etude 1” och ”Etude 2”, två korta elgitarrtrudelutter som sedan övergår i det intensiva introt. Melodin påminner en hel del om ledmotivet i ”Top Gun”, men följs snart av en triumferande orkester som bollar fram och tillbaka med gitarren. Stämningen är topp i det mäktiga slutet.

”Gaea’s Navel” är lite mer experimentell och bjuder på en del hel trumsolon. ”Fates – Divine Destiny” är också typisk bakgrundsmusik och rätt ösig men inte så värst kul. Sedan kommer ett medley igen, med ”Burning Orphanage” och ”The Girl Who Stole the Stars”, som jag inte heller är så förtjust i. Den sista biten har drag av ett stycke från Nausicaä, från hennes barndomsminnen.

Det börjar närma sig final, först med den lugna ”Frozen Flame” som är fin med ljuva fioler men är lite för seg. ”Dragon God” antar jag är slutbossmusiken, och det är pampigt men inte heller jättebra. Därefter kom mellanspelet där vi på plats tände våra ljuspinnar i rätt ordning, och på skivan klipper man förstås bort allt utom det lyckade resultatet, som utmynnar i den mäktiga ”Life – A Distant Promise”. Den påbörjar temat som sedan fortsätter i ”Radical Dreamers”, som här förstås framfördes av Sarah. Hennes engelska version på To Far Away Times, det arrangerade Chrono Trigger- och Chrono Cross-albumet, var underbart, makalöst vacker. Den här, på originalspråket, är fortfarande bra men det märks att inspelningen är live och hon får inte den bästa mixningen.

Och där var konserten egentligen slut, med en speldoseversion av ”Radical Dreamers” till applåderna på slutet. Men det blev förstås extranummer också.

I ”The Big Splendid Astonishing Magic Group” dök en av musikerna upp igen och började leda publiken, och det var väl kul live men lite irriterande att lyssna på. Till ”Zelbess” presenteras alla musikerna och får köra små minisolon, så det blir också bara kul en gång. Men sen blir det ”Voyage – Home World”, som är ett riktigt roligt stycke. I ”Chronomantic” blandar man hejvilt av teman i ett jam. Och så till slut tjugo minuter av fritt jammande kring ”Mabure” med den sista avslutningen, och Mitsudas tack och allt.

Jag har som sagt lyssnat genom konserten flera gånger, och nu när jag har räknat upp alla låtarna blir det rätt tydligt att det är ganska tydliga bra och mindre bra sektioner. När det är glad, livlig musik är det fenomenalt och helt i klass med Mitsudas bästa verk i Chrono Trigger och Xenogears. Sen finns det trots allt några segare bitar som förmodligen gör sig bättre om man faktiskt har spelat spelet och hattat runt i dungeons till den musiken. Som i den motsvarande jubileumskonserten för Xenogears ville man uppenbarligen få med så mycket som möjligt av soundtracket. Men på det stora hela var det en fenomenal konsert och att kunna lyssna på den här inspelningen håller minnena vid liv. ”’Til the end of time” som man brukar säga.

En tanke kring ”Chrono Cross 20th Anniversary Live Tour 2019 – hemversionen

  1. Erik Malm

    ””The Dead Sea – Tower of Geddon” känns väldigt bekant … och efter att ha rotat i urgamla filer på datorn inser jag att jag använde den låten i en kortfilm vi gjorde på universitetet.”

    Var det den vi såg i maj 2002, med Ico och viskare och dig som vakt, och som producerats av ”Raiden Productions” eller något liknande?

    För övrigt är musiken i Fight of Gods förvånande bra. Kan väl inte säga samma sak om resten av spelet, men….

Lämna ett svar