Det var hela poängen med att jag placerade min Japan-resa just i slutet av oktober. Den tredje november hade jag varit i Tokyo en sista vecka för att förstås shoppa en massa, men också för att se en konsert med en av mina favoritkompositörer, Yasunori Mitsuda, och min absoluta favoritartist, Sarah Alainn. I våras genomled jag en väldigt oviss bokningsprocedur där jag först förlorade den första lottningen, men i den andra klaffade det och jag kunde beställa två specialbiljetter. Sen var det bara att vänta.
Så efter drygt två veckor i Japan var dagen kommen, och vi åkte ner till centrum för att ta tåget ut till Odaiba. Och där höll vi på att bli fast. Eftersom Tokyo Motor Show fortfarande pågick och det dessutom var någon sorts festival var tåget fullsmockat, och vi fick bokstavligen tränga oss på monorailen. I gengäld fick vi väldigt bra utsikt där vi stod fastklämda vid framrutan på det automatstyrda tåget.
Till slut anlände vi i alla fall till Toyosu, som ligger i norra änden av Odaiba. Vid just den hållplatsen vi gick av på finns en annan sevärdhet: TeamLab Planets. Det här är en digital konstupplevelse…grej, som ska vara väldigt spännande. Men redan vid ingången insåg vi vissa risker med evenemanget. Man förväntas vada i vatten i vissa sektioner. Och det är säkert spektakulärt, men när jag ska stå i flera timmar på en konsert vill jag inte ta några risker med blöta fötter. Så vi tog en promenad runt området istället och hängde på ett kafé.
Slutligen började tiden för konserten nalka sig, och vi tog oss till Toyosu Pit, en konsertlokal precis vid bron till Tokyos centrum. Där var köerna extremt långa till att få köpa merchandise, men jag stod över den biten. Istället hämtade jag ut våra biljetter och kunde sedan checka ut de exklusiva bonusarna för specialbiljetterna.
Bonusarna var som följer:
* Själva biljetten i fysisk utgåva
* Ett kort med en kod för att senare få en konsertminnesbok levererad
* En glowstick att användas under konserten
* Och sist men inte minst, ett silversmycke föreställande ”Frozen Flame”
Med tanke på att specialbiljetterna kostade sjuhundra kronor mer är det förstås trevligt med något extra, men jag valde dem främst för att höja oddsen att få komma med. Jag ser däremot fram emot boken som ska komma när turnén är avslutad, och smycket verkar redan vara värt mer än biljetterna till att börja med.
Hur som helst, till slut började de äntligen släppa in folk. Och jag förstod inte allt, men jag kan räkna. Och de började, på tydligen sedvanligt japanskt vis, att släppa in folk i biljettnummerordning. ”Upp till tio … upp till tjugo” och så vidare. Och på min biljett stod det 2308… En rejäl miss i logistiken var att alla som hade bokat internationellt fick de sista numren som delades ut vid entrén, så det tjugotalet västerlänningar som var där stod kvar väldigt länge. Nåväl, till slut fick jag gå in och lyckades hitta en ledig plats till vänster men nära scenen.
Sen var det dags, och Yasunori Mitsuda kom ut på scenen tillsammans med Millennial Fair, bandet som var med på det arrangerade Chrono Trigger- och Chrono Cross-albumet, och som dessutom höll Xenogears-konserten förra året (däremot var det inte samma Millennial Fair när man spelade in CREID för över tjugo år sedan). Därför känner jag igen många av dem: harpisten Chiaki Umeda, Noriko Terada på slagverk och gitarristerna Haruka Sakamoto och Naoya Sasaki, och så förstås Sarah Alainn som var gästartist, främst på violin men också förstås på sång.
Jag måste erkänna att jag aldrig har spelat Chrono Cross. Däremot har jag lyssnat på soundtracket ett flertal gånger, och det är späckat med bra musik även i sin ursprungliga Playstation-form. ”Termina”, ”Mabure”, ledmotivet, ”Frozen Flame”, ”Faraway Promise”, ”Time’s Scar”, ”Voyage: Home World” och förstås det traditionella sångstycket ”Radical Dreamers”. Och bandet drog igång direkt och lyckades under ungefär två timmar bränna igenom stora delar av soundtracket, både de pampiga styckena och en del lugnare bakgrundsmusik. Millennial Fair är förstås ett fantastiskt band som verkligen verkar gilla det här, och deras spelglädje lyste bland annat igenom i ett arrangemang av ”Mabure” som påminner om stycket ”Lahan” från CREID.
Jag var förstås mestadels där för Sarah, och hon var magnifik. Hon är en fenomenal violinist till att börja med, och bidrog förstås med sång ibland. Ett av styckena, som jag tyvärr inte lade på minnet, hade fått en text för första gången, och jag hoppas att det dyker upp på hennes nästa skiva. Framåt slutet framförde hon också ”Radical Dreamers” i samma arrangemang som på Chrono Trigger & Chrono Cross Arrangement Album, men den här gången på japanska. Och då var det fullständig ståpäls vill jag lova. Hon sjunger förstås precis lika bra live som på inspelningar, och för mig som har femtio av hennes låtar på min favoritlista var det närmast en religiös upplevelse. En sak är då säker: jag måste ta mig till någon fler av hennes konserter.
Under konserten förekom också några roliga inslag. Publiken fick använda glowsticks för att följa med i ett moment från spelet, då olika färger ska tändas i rätt ordning. Det tog några försök, men ganska snabbt fick vi kläm på det och lyckades rädda världen med ett hav av ljus. Mäktigt.
Sedan snubblade jag ut i Tokyos kvällsmörker. Resan tillbaka till Ueno var som ett enda töcken. Vi fick inte ta några bilder eller filma under konserten, men jag tog en lite hastigt alldeles på slutet innan extranumret, mest för att bevisa för mig själv att jag faktiskt var där och inte drömde. Det var värt väntan, det var värt de dyrare biljetterna, det var värt den överflödiga drinkbiljetten vid ingången och det var värt att åka hela vägen till Japan.