Jag avslutade året med att plöja igenom hela säsong fyra av Cobra Kai, efter att ha väntat rätt länge med del tre. Därför har mina intryck av de båda säsongerna blivit ganska svåra att skilja åt. Det jag kan konstatera är att den här märkliga serien lyckas med det mesta. Låt mig förklara utan att gå in på detaljer.

Särskilt säsong tre bjöd på lite väl många återvändande ansikten, men som ett stort fan av Karate Kid 2 kan jag knappast klaga. Förutom de två uppenbara karaktärerna blev jag väldigt imponerad av att de följde upp en liten men viktig del av upplösningen i filmen där Daniel räddade livet på en flicka som i övrigt inte hade varit involverad i handlingen. I övrigt tycker jag att själva berättandet inte utvecklades särskilt mycket, och mycket tid gick åt till att följa upp konsekvenserna av säsong två, nämligen att Robby satt i ungdomshäkte, att Miguel låg på sjukhus med bruten rygg och att Sam hade post-traumatiska bekymmer. Striderna blir dock bara bättre och bättre, och frånvaron av synliga klipp i det episka jätteslagsmålet förtjänar någon sorts pris.

I gengäld känns det som att säsong fyra öste på hela vägen där den tredje snålade lite. Själva handlingen tar bara upp en ganska kort tidsperiod, men det händer väldigt mycket. Jag tycker också att karaktärerna får mycket mer att göra, och tidigare sidokaraktärer blir mer och mer utvecklade. För att fylla ut Cobra Kai-truppen introduceras en ny huvudperson och jag uppskattar verkligen att han har kopplingar till karaktärer från den här serien snarare än att bara vara ytterligare en släkting till någon från de gamla filmerna. Resultatet i den maffiga finalen var också både väntat och oväntat, med tanke på hur fokus har skiftat fram och tillbaka.

Det är väl dock ingen direkt spoiler att Terry Silver är tillbaka, eftersom han figurerar flitigt i trailers och reklambilder. Jag var inte alls förtjust i det, mycket eftersom Karate Kid 3 var den absolut sämsta till stor del på grund av hans ständiga överspel. Men Thomas Ian Griffith är en lika glad överraskning här som William Zabka (Johnny) och efter att snabbt ha avfärdat sitt tidigare beteende som ett enda långt kokainrus ger han oss en mångbottnad skurk som är ett lysande komplement till John Kreese. De unga skådespelarna har också ryckt upp sig ordentligt både vad gäller skådespeleri och karate, och resultatet blir en ännu stabilare serie.

Visst, till viss mån är det nostalgin efter två fenomenala filmer som talar, men Cobra Kai är fortfarande ohyggligt mycket bättre än vad den har någon som helst rätt att vara. Att samla originalskådisarna för en uppföljare trettio år senare är inte heller något garanterat recept på framgång, vilket vi har sett gång på gång. Att Cobra Kai lyckas så här bra är smått sensationellt.