Commodore: The Amiga Years – boken

Det är närmare tre år sedan jag hjälpte till att Kickstarta bokprojektet Commodore: The Amiga Years av Brian Bagnall. Det hela drog förstås ut på tiden och boken blev inte klar förrän två år efter planerat datum, och sedan dröjde det ytterligare några månader innan boken landade hemma hos mig. Men nu har jag läst hela. Var den värd väntan?

Det här är en uppföljare till Commodore: A Company on the Edge. Det fanns som möjlighet att få ett exemplar av den som en del av kampanjen men uppriktigt sagt intresserade det mig inte. Tiden med VIC-20 och framgångarna med Commodore 64 var det som gjorde företaget stort, men eftersom jag aldrig ägde dem har jag inget historiskt intresse av dem. Istället såg jag fram emot att få höra hela berättelsen bakom det lilla teamet bakom Amiga och deras turer med Commodore. Det jag inte visste var hur boken egentligen skulle vara upplagd. Kanske hade jag då låtit bli, men det var ändå tur att jag inte gjorde det.

commodore_the_amiga_years

The Amiga Years är en historisk gestaltning av vad som hände på Commodore mellan 1984 och 1987, eller närmare bestämt tiden mellan att den framgångsrike Jack Tramiel sparkas, och att Thomas Rattigan, som räddade företaget från konkurs, möter samma öde. Pennsylvania-företagets historia knyts samma med ett litet uppstickargäng från Kalifornien som bestämt sig för att bygga tidernas mest kraftfulla dator. Vi får följa Jay Miner och hans lilla sammansvetsade grupp som mot alla odds designar ett mästerverk, men inte har råd att tillverka datorn. Förutom Commodore dyker andra berömda företag upp. Apple och Nintendo skymtar i förbifarten som konkurrenter, men Atari är en särskild historia. Jack Tramiel hade ju nämligen köpt loss hemhårdvarudelen av Atari från Warner för att ta hämnd på Commodore, vars president Irving Gould hade sparkat honom när han blev ett för stort hot. Det här med konflikterna mellan de olika sidorna av företaget visar sig snart vara en av de mest fascinerande delarna av boken.

Länge var det tänkt att Atari skulle tillverka en konsol baserad på Amiga-tekniken redan runt 1985. Tänk hur det hade kunnat se ut. Men Atari förhastade sig och Amiga fick kalla fötter, och allierade sig istället med Commodore. Där hade man kunnat ha en vinnare direkt, men dålig ledning och usel marknadsföring gjorde att den första Amiga 1000 floppade, medan Commodore klantade till det med onödiga extraprodukter som ingen ville ha (Commodore 128 var den bästa bland dem, vilket säger en del). Det skulle därför dröja ända fram till 1987 då Amiga 500 och dess storebror Amiga 2000 äntligen släpptes och gav Commodore sin andra storhetstid. Men där är också boken slut.

Jag hade inte hållit koll under de här åren men tittar man på den ursprungliga Kickstartern så utlovade faktiskt Bagnall en bok som skulle täcka alla Amiga-produkterna ända fram till CD32. Så blev det alltså inte, över sex år saknas. Istället är det alltså en djupdykning i hela processen runt Amiga-chipsetet och alla turerna runtom. Men det är faktiskt inte så illa det heller. Kanske är det den mest fascinerande delen av historien. När Amiga 500 väl var släppt så gjordes ju egentligen bara några starkare versioner och så kom det en jäkla massa spel. Tiden från 1984 presenterade en del märkliga personligheter som alltså Thomas Rattigan (som tidigare sålt Pepsi innan han anlitades för att rätta upp Commodore-skutan), Bil Herd (ett frispråkigt och besvärligt geni som slog chefen i ansiktet vid ett tillfälle – dock av misstag) och den legendariske programmeraren RJ Mical som skapade ”Guru Meditation”-meddelandet och gränssnittet bakom Amiga Workbench, och sedan gick vidare för att jobba med Defender of the Crown, Atari Lynx och Playstation 3.

Boken är rikligt kryddad med citat från de flesta inblandade. Irving Gould avled 2004 så hans historia får vi inte höra, och det hade varit intressant att se hans sida av saken. Nu framstår han istället som en obestämd, relativt inkompetent person som tog många korkade beslut. Att han drev bort Jack Tramiel var ett felsteg nästan i klass med hur Nintendo lurade Sony med SNES CD, och att han sedan avskedade Rattigan när denne precis hade räddat företaget måste ses som en ren småsinthet. Han anses också vara ansvarig för de misstag som senare faktiskt drev Commodore i konkurs, men det täcks alltså inte av den här boken.

Commodore: The Amiga Years är alltså en väldigt heltäckande berättelse om teknik och marknadsföring, men i praktiken täcker den alltså tiden mellan de två stora datorerna. Man bör nog ha ett ganska stort intresse i Commodore för att få ut något av den, men det är också ett historiskt dokument om datorbranschen i mitten av åttiotalet. Några brister är enstaka korrekturfel och att den ibland blir lite hoppig och att saker upprepas när vi går tillbaka i tiden för att följa en annan gren av företaget, men det är kanske svårt att åtgärda. Själva boken är tjusigt inbunden och innehåller ett par uppslag med bilder men är annars bara ren text. Som Kickstarter-bonus fick vi ett bokmärke, personliga visitkort som om vi varit anställda på Amiga när det begav sig, och en plansch med schematisk bild av Fat Agnus-chippet. Boken går nu att köpa på Amazon för betydligt mindre än vad jag stöttade den för, men okej då.

Det här inlägget postades i Böcker, Retro, Spel och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.