Dags för Arcade Edition

Så är den här, den hittills största uppdateringen av Street Fighter V. Till skillnad från Super Street Fighter IV är ju det här en uppdatering trots att det även säljs i butik. Tanken är väl mest att nytillkomna fans ska kunna komma ifatt till ett lite billigare pris, medan vi som varit med ett tag istället mest är intresserade av nyheterna som anländer gratis.

Det finns visserligen ett Team Battle, men jag har aldrig riktigt sett poängen med det och bryr mig föga. Extra Battle har potential att bli betydligt mer intressant. Det är specifika utmaningar som låser upp diverse grejer, från titlar till helt nya kostymer. Just nu finns bara två alternativ, en strid mot Shin Akuma som verkar fullständigt omöjlig, och så en strid mot Rashid där man kan vinna en Viewtiful Joe-dräkt. Eller en fjärdedel av den. Alla Extra Battle kostar Fight Money för att ställa upp i (även om du förlorar), så det kommer att kosta minst 10.000 poäng för varje sån dräkt. Med tanke på hur många intressanta som är på väg är det dock något jag kommer att prioritera, och smart nog gör det att jag inte kommer att låta spelet ligga ospelat särskilt länge.

Som titeln antyder är annars Arcade Mode nyheten, och det är rätt påkostat. Alla sex huvuddelarna av Street Fighter-eposet går att spela igenom, med ett lämpligt karaktärsurval för varje. Efter att ha spöat alla motståndarna får man ett litet slutkollage och eventuellt extra artwork som blir upplåst under särskilda förhållanden. Det är inte alltid helt logiskt: jag är rätt säker på att varken Abigail, Zeku eller Balrog var med i Street Fighter 1, och även om Laura klär sig i en gul gi ser hon inte så mycket ut som Sean. Men annars anstränger man sig för att hitta lämpliga kostymer och bakgrunder i sammanhanget, som att Ryu har sin yngre variant med rött hår i Street Fighter 1, brunt hår och vitt pannband i Alpha och brunt hår och rött pannband i 2. Det här läget har förstås ännu mindre handling än Story Mode, men kompenserar med mer omväxlande svårighetsgrad och att det finns anledning att spela igenom flera gånger.

Laddningstiderna har förkortats och spelet känns lite mer polerat överlag. Däremot märker jag att AI:n fortfarande i princip har två lägen. På nivå 4 eller lägre står motståndarna mest och tar smällar, medan nivå 5 direkt innebär långa kombinationer så fort de får tillfälle. Nu är jag ingen mästare, så kanske blir det en mer balanserad utmaning på högre nivåer.

Sakura är ju också tillbaka som första nykomling, och jag gillar henne skarpt. Förutom hennes ordinarie specialare har hennes knepiga framåthopp förvandlats till en V-skill, som nu går att följa upp med både slag, dyksparkar och kast (lite som Akumas eller Cammys motsvarigheter), och hon har dessutom börjat kasta Hadoken snett uppåt som i Marvel-spelen. Hennes nya standarduniform, som värdinna på en arkadhall, är också en bra uppdatering av den gamla skoluniformen. Överhuvudtaget har jag oväntat svårt att gå tillbaka till nostalgikläderna på de flesta karaktärerna när de nu för en gångs skull har bytt om.

Street Fighter V har fortfarande riktigt solid spelkänsla och nu med 28 standardfigurer och alla spellägen man kan önska sig (förutom möjligen ett nytt World Tour Mode) känns det riktigt komplett. Det enda jag stör mig på är att många onlinestrider fortfarande lider av frustrerande lagg där det är omöjligt att stoppa en aggressiv motståndare, och att det fortfarande är onödigt gnidigt att kräva surt förvärvade Fight-stålar för att få fler färger att välja på.

En tanke kring ”Dags för Arcade Edition

  1. Erik Malm

    One more try…

    Gränssnittet (för allt utom livsmätarna) är påtagligt snyggare, om än väl… guldbetonat.

    Laddningstiderna kan ha förkortats, men är fortfarande plågsamt långa.

    Hata Extra Battle som kostar Fight Money och inte ens garanterar att man får den belöning man vill ha. Det är som en blanding av Survival Mode och loot boxes. Nu slog jag visserligen Shin Akuma på andra försöket och fick titeln, men alla har inte samma erfarenhet eller tur.

    Arcade Battle har i sig länge känts överflödigt, och slutsekvenserna borde ha varit en del av Character Story. Dessutom hade jag gärna sluppit höra Birdie upplysa Zeku om att Ibukis ninja-luncher smakar medicin. En gång i tiden kunde man faktiskt respektera de här karaktärerna….

    De nya V-Triggersen är blandad kompott. De bästa har det gemensamt att de borde höra till karaktärernas grundarsenaler: Birdies Ghost Rider-kedjor, Alex Choke Sleeper/DDT, Karins kontringar och framför allt Lauras dodge/choke.

    Lite överraskad blev jag av att en wrestlingkommentator börjar framkasta ”color commentary” under Zangiefs V-Trigger II (något som dock hade passat mycket bättre under Mikas Sardine Beach Special från SFA3, om hon hade återfått den).

Lämna ett svar