De 33 bästa låtarna i Final Fantasy (del 2)

Vem som helst som skriver en lista över de bästa låtarna i Final Fantasy-seriens historia kommer troligen att märka att antalet låtar på listan är direkt proportioneligt med antalet timmar man har tillbringat i respektive spel. Så också för mig, och det är nog naturligt. Varje spel (förutom Final Fantasy XIII och dess bastarder, hävdar jag bestämt) har massvis av klassiska melodier och strålande kompositioner, mestadels signerade Nobuo Uematsu, så det är mest en fråga om vilka man har starkast känslomässiga band till.

Med det sagt, här är min lista över de bästa kompositionerna i Final Fantasy och vart de låter allra bäst, utan inbördes ordning.

”Finale” (FF2)
Final Fantasy II är ett av få spel som saknar seriens ledmotiv. I gengäld slutade spelet med ”Finale”, en ljuv melodi som senare arrangerades om till den mäktiga pianoballaden ”Love Will Grow” på det arrangerade soundtracket med samma namn.

”Clash on the Big Bridge” (FF5)
Eftersom jag aldrig kom till Gilgamesh gick det här stycket mig förbi tills det dök upp igen i Nobuo Uematsus rockdebut The Black Mages. Få stycken passar lika bra att rockas upp som detta. Det befäste sin plats som favorit som en del av ”Ode to the 2-hit Combo”, fortfarande en av de coolaste spelvideorna jag har sett.

”Kids Run Through the City Corner” (FF6)
Den här vackra melodin spelades i flera av städerna i Final Fantasy VI. Det finns en skön sångversion på portugisiska (”Nao Chora Menina”) på Final Fantasy: Pray men den bästa versionen är från Grand Finale.

”A One-Winged Angel” (FF7)
Egentligen är jag mindre förtjust i ”A One-Winged Angel” än många andra och tycker att den är lite väl överspelad. Däremot är den onekligen mäktig utöver det mesta och när den dök upp i den episka (i ordets rätta bemärkelse) slutstriden mot Sephiroth var det en gigantisk överraskning. Gotisk körsång i ett Final Fantasy-spel? Det var kanske den logiska utvecklingen av ”Dancing Mad” från föregångaren. Originalversionen har bättre sång men Playstation-syntharna har inte åldrats särskilt bra. Den bästa versionen överlag är den på Reunion Tracks/Orchestral Album.

”Prelude” (FF7)
”Prelude” har hängt med bokstavligen från första början. Dess enkelhet bottnar i teknikens begränsningar och temat med kristaller som har genomsyrat serien. Jag föredrar ändå versionen från Final Fantasy VII som lägger på en smäktande melodi runtom den ursprungliga slingan.

”Tifa’s Theme” (FF7)
Det finns många fantastiska melodier i Final Fantasy VII och en av dem är Tifas ledmotiv, som får tillfälle att användas på många ställen i spelet. Det är nästan orättvist undanknuffat av Aeris legendariska motiv, men å andra sidan speglar det ju till viss del handlingen. Det finns i alla fall en utmärkt pianoversion av det på Final Fantasy VII Piano Collections.

”Eyes on Me/Love Grows” (FF8)
Efter att ha experimenterat med körer i Final Fantasy VII blev del åtta det första med en regelrätt sång, skriven av Nobuo Uematsu och framförd av den kinesiska superstjärnan Faye Wong. Eftersom Final Fantasy VIII är ett av de bästa spelen i mitt tycke och eftersom jag var hejdlöst förälskad i Rinoa är det här följaktligen också en av mina favoritlåtar. Versionen i spelets slut är bättre än den lite för sega standardversionen, och allra bäst är nog versionen med Crystal Kay på Orchestral Album.

”The Man With The Machine Gun” (FF8)
En abnormalitet i det annars ganska rättframma soundtracket till Final Fantasy VIII är ”The Man With The Machine Gun”, som är stridsmusik för Laguna i tillbakablickarna där vi möter honom. Liksom ”Don’t Be Afraid” har den fått många omgjorda versioner, inklusive The Black Mages och 20020220, men även här fyller syntharna ett syfte som inte riktigt uppnås med de mer naturliga versionerna.

”Melodies of Life (engelska)” (FF9)
Efter framgångarna med ”Eyes on Me” i åttan var det självklart att även del nio skulle ha en sång. ”Melodies of Life” återkommer vid flera tillfällen i alternativa versioner, men som sång betraktat är den möjligen bättre än ”Eyes on Me”. Emiko Shiratoris röst passar inte riktigt de höga verserna men briljerar i refrängen. Unikt nog gjordes den i två versioner, på japanska och engelska, där jag föredrar den senare. ”Melodies of Life” brukar dyka upp på konserter inklusive 20020220, men den engelska versionen finns bara på soundtracket vad jag vet.

”Opening” (FF11)
Jag fastnade definitivt inte för Final Fantasy XI, ett spel som gömde en del strålande musik och några pampiga sekvenser bakom hundratals timmar av föråldrat Everquest-grindande. Man behövde däremot inte harva på särskilt länge för att få uppleva introsekvensen som skapades av en mäktig kör tillsammans med en jätteorkester. Utan att ha någon som helst nostalgiska minnen av spelet får jag ändå rysningar när de kommer till ”Vana’Diel”. Historien som berättas i introt är också mer gripande än det mesta i resten av spelet.

”I Am The Sea” (FF14)
Det vagt keltiska pirattemat ”I Am The Sea” gjorde Limsa Lominsa till ett riktigt mysigt ställe, oavsett hur fenomenalt töntigt namnet är. Nattversionen är inte lika bra, men det här är ändå en av höjdpunkterna i Final Fantasy XIV.

Lämna ett svar