Idag är det Mors Dag och då tänkte jag passa på att lista de bästa spelmammorna. Av någon anledning är mammor inte lika vanliga som pappor i spel (mestadels för att kvinnor över 30 i spelvärlden av tradition anses vara någon sorts reliker som i bästa fall kan användas som någon bakgrundsfigur), men det finns ändå några riktigt bra exempel på riktigt bra mammor – och några avskräckande exempel. Viss spoilervarning utfärdas.

Lucia dyker först upp som en fiende i Suikoden II. Det var först i Suikoden III som vi fick lära känna henne närmare, och vid det laget är hon hövding över Karaya-stammen och mamma till huvudpersonen Hugo. Inte nog med att hon är stekhet och är en av de få figurerna som använder en piska utan att bli någon sorts S&M-fetisch, hon är också en fantastisk krigare och en vis ledare som hjälper sin son uppfylla sitt öde och räddar landet. Som kontrast kan vi räkna drottning Arshtat av Falena, som blivit galen av att använda Sun Rune. Även om hon inte självmant gör särskilt mycket ont mot sina barn Freyjadour (huvudpersonen) och Lymsleia så kan det inte vara bra uppfostran att döda deras far.

Efter två spel i Tekken-serien valde Namco att flytta fram tidsperioden tjugo år och då var Michelle Chang tyvärr inte längre önskvärd. Istället ersattes hon av sin dotter Julia. Men man kan ju ändå säga att hon verkar ha varit en bra mamma, för Julia är ju både en framgångsrik kämpe och en riktigt smart, välutbildad tjej. Att döma av de tillfällen vi har sett Michelle sedan dess verkar de också ha en bra relation. En sämre mamma, om än ofrivilligt, är Nina Williams. Istället för att pensioneras frystes hon ner under åren mellan Tekken 2 och Tekken 3, och under tiden gjordes hon gravid (hur det nu fungerar när man är kryofryst). Sonen Steve Fox växte upp utan att veta vem hans mamma var, och fick veta det först i samband med att hon skickades för att lönnmörda honom.

Även om det känns lite omotiverat utifrån vad som hände i Final Fantasy X, så verkar Wakka och Lulu ha fått ihop det efter spelets slut. I Final Fantasy X-2 så är hon gravid och föder till slut sonen Vidina. Även om jag hellre hade sett henne som spelbar i det spelet (istället för Paine som är 97% ointressant) så verkar hon vara nöjd med situationen och dessutom stark nog att tvinga Wakka att bli en bra pappa. Mindre beundransvärd är drottning Brahne Raza Alexandros XVI från Final Fantasy IX, som fortsätter temat att drottningar väldigt sällan kan vara goda. Hon är en närmast monstruös varelse som blev maktgalen och började samla på sig magisk kraft för att invadera och krossa länderna omkring. Visserligen även där på grund av att hon blev manipulerad av Kuja, och innan dess ska hon ha varit en god drottning. Att hon i samma veva kidnappar sin dotter för att stjäla hennes förmåga att frammana eidolons gör hur som helst att hon inte kvalar till Årets Mamma, direkt.

På ett lite oväntat sätt blev Samus Aran adoptivmamma åt den sista metroiden. Där kan man tycka att hon var lite oansvarig i att lämna över den till forskare, men samtidigt var den förmodligen säkrare där än som följeslagare i ett prisjägarliv. Tills rymdpiraterna anföll, förstås. Sedan ägnade Samus hela Super Metroid åt att försöka rädda den. En given kontrast är förstås Mother Brain, som har skapat stora delar av rymdpiratarmén men som använder dem som kanonmat och inte heller tvekar att förstöra den sista metroiden. Tyvärr för Samus så användes den här mamma-gestalten som bas för att göra henne till ett menlöst våp i Metroid: Other M (Other M – M Other, ni fattar) som retroaktivt förstör hela alltet, men jag väljer att låtsas som att det spelet inte existerar så mår jag mycket bättre överlag.

Sophitia Alexandra blev mamma väldigt tidigt, redan i slutet till Soul Blade. Trots det fortsatte hon att slåss i serien, men hennes historia tog en tragisk vändning när hennes två barn Patroklos och Pyrrha blev inblandade. Eftersom Sophitia hade skadats av spillrorna av Soul Edge var hon smittad av dess ondska, och det överfördes till Pyrrha. Till slut visade det sig att Pyrrha inte kunde leva utan Soul Edge, och därför tvingades Sophitia kämpa för att försvara Nightmare och svärdet. I en sista uppoffring överförde Sophitia en spillra av svärdet till Pyrrha för att rädda hennes liv, och dog sedan själv. Väldigt grekiskt. Den fullständigt galna Tim Burton-flyktingen Tira blev sedan de facto Pyrrhas adoptivmamma. Hon är ansvarig för att Pyrrha är ett fullständigt vrak som sedan blev den nya Nightmare.

Det finns ett helt gäng pappor i Street Fighter, men Crimson Viper var den första mamman (om man bortser från att Chun-Li driver ett barnhem i Street Fighter III – universallösningen när man inte vill gifta bort en karaktär officiellt). Och trots att hon sysslar med agentgrejs hela dagarna har hon ändå tid att ringa hem till sin dotter Lauren. Som en fullständigt ickerelaterad kontrast (eftersom Street Fighter saknar mammor i allmänhet) kan jag nämna drottningen i Ico, som bara verkar ha skapat Yorda som en möjlig extrakropp till sig själv (för någon pappa verkar inte vara inblandad). Hon hade inget emot att hålla Yorda inspärrad på obestämd tid i ett ödsligt slott, och jag tror inte att det riktigt räknas som bra föräldraskap.