Veckans utannonsering av ett nytt ABBA-album fick mig förstås på glatt humör. ABBA blev mitt favoritband för ganska exakt trettio år sedan när jag köpte en kassettbandssamling (!) med många av deras höjdare. Och även om de inte riktigt är det längre, så finns det väldigt mycket bra att höra. Fast det är trist att bara rabbla de mest kända låtarna, även om det finns många höjdare där med. Så låt mig berätta om några mindre kända. Därför diskvalificerar jag omedelbart låtlistan från ABBA Gold:
Dancing Queen
Knowing Me, Knowing You
Take a Chance on Me
Mamma Mia
Lay All Your Love on Me
Super Trouper
I Have a Dream
The Winner Takes It All
Money, Money, Money
SOS
Chiquitita
Fernando
Voulez-Vous
Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight)
Does Your Mother Know
One of Us
The Name of the Game
Thank You for the Music
Waterloo
Även om jag skulle välja några därifrån som ”Mamma Mia”, ”Super Trouper” och ”One of Us”, låt oss gräva djupare. Jag skulle möjligen kunna utelämna även More ABBA Gold men då har jag kastat ut ungefär halva deras diskografi – och skulle ändå kunna hitta höjdare. Men jag vill ta med några därifrån, så det gör jag inte. Deras mindre kända klassiker kommer mestadels från de senare skivorna, men låt mig gå igenom dem i releaseordning.
Intermezzo no. 1 (ABBA, 1975) var ett tidigt ambitiöst drag. Redan på den tredje skivan släpptes den här helt instrumentella låten som blandar klassisk musik och modern pop. Långt innan jag började lyssna på soundtrack var Intermezzo något alldeles unikt.
I Wonder (ABBA The Album, 1977) tillhörde minimusikalen ”The Girl With The Golden Hair” på ABBA The Album, där ”Thank You For The Music” förstås är den största klassikern. Det här är en lugnare historia om förändringar i livet, som tenderar att dyka upp i min hjärna då och då, faktiskt senast bara för några dagar sedan då jag kontemplerade min kommande flytt.
Angeleyes (Voulez-Vous, 1979) är en av många favoriter på det här sena albumet där jag faktiskt inte gillar titelspåret. Renodlad pop med många briljanta melodier och god användning av körstämmorna.
As Good As New (Voulez-Vous, 1979) är dock en ännu större favorit och det är märkligt att den inte använts mer. Den har lite discofunk och känns lite retro redan då, men refrängen är typiskt episk pop med Michael B. Tretows klassiska ljudvägg och massor av stråkar. Flytet i sången är magiskt och framåt slutet gör den ett litet oväntat lyft inför en sista refräng som öser ända in i kalket.
If It Wasn’t For The Nights (Voulez-Vous, 1979) har ännu mer discokänsla, och jag är inte riktigt förtjust i huvudstämman som gärna hade fått vara lite mer avskalad. Låten vinner dock på alla smådetaljer och den fantastiska melodin.
Happy New Year (Super Trouper, 1980) är knappast särskilt okänd, men förstås för specifik för att vara aktuell för ABBA Gold. Det är en av Agnethas bästa sångprestationer och den lyckas vara väldigt myspysig men ändå genuin.
Me And I (Super Trouper, 1980) är en märklig låt med en lika udda text, och en mer synth-tung låt som skulle komma att spela årtiondet. Men refrängen är briljant som vanligt och originaliteten gör den riktigt rolig.
Our Last Summer (Super Trouper, 1980) är en låt som jag uppskattar mer med tiden, med ett tydligare berättande genom verserna, vars stil återkommer nu med den nya ”Don’t Shut Me Down”. Texten är mysig, och den har ett relativt ovanligt gitarrsolo som sätter upp den sista versen och indirekt stora delar av handlingen i Mamma Mia.
Under Attack (singel, 1982) nämndes av Björn och Benny som en låt som borde ha blivit större, men det var gruppens sista singel innan de splittrades och den kom nog bort lite. Stämsången i refrängen är magnifik och basgången är väldigt fräsch, och den visade att ABBA fortfarande var på topp när de slutade.
I Am The City (1982) släpptes aldrig när det begav sig utan dök upp på samlingar tio år senare. Den har en del gemensamt med ”Under Attack” och ”Me And I”, med ett lite modernare sound. Texten som är en hyllning till staden är minst sagt originell och det känns som en udda, rolig låt i ABBA:s repertoar.