Jag uppgraderade nyligen en av mina favoritfilmer till bluray. Jag brukar göra så när det inte är alltför dyrt. Inte egentligen för att det är någon jätteskillnad på äldre filmer, men bara för att kunna se om filmen i snäppet bättre kvalitet än annars, och kanske kika på något nytt extramaterial.
Dead Poets Society eller Döda Poeters Sällskap såg jag först, lämpligt nog, på engelskan i grundskolan. Jag vet inte om det fanns någon pedagogisk tanke bakom eller om det bara var för att visa en bra film. Men jag tror inte att fastnade för den så ordentligt just då. Det hände senare, men jag kommer inte ihåg när och hur. Jag vet i alla fall att jag läste bokversionen på gymnasiet och då klickade den bättre. Kanske för att jag var i ungefär samma sits då, även om Balderskolan inte var riktigt lika auktoritär som Welton Academy.
Anledningarna till filmens storhet är förstås många. Peter Weir brukar skapa speciella filmer, om än inte särskilt många (Truman Show är en annan av mina favoriter). Maurice Jarre skapade ett ledmotiv som lyckades göra säckpipa vackert. Robin Williams gör sitt livs roll och bevisar liksom Jim Carrey i ovan nämnda film att komiker är bäst i dramatiska roller. Men minst lika duktiga i den här filmen är uppsättningen unga skådespelare. Både Josh Charles och Gale Hansen är strålande, men Ethan Hawke och Robert Sean Leonard briljerar. Ethan blev senare en rätt framgångsrik B-skådis men det är sorgligt att Robert inte blev större. Kanske var det helt enkelt en perfekt roll. Jag gillar dock honom i House, och tycker att det är lite ironiskt att hans näst mest kända roll är som läkare…
Bluray-versionen är klart godkänd utan att vara något alldeles extra. Den har annorlunda extramaterial än DVD:n, som hade bortklippta scener från Knox middag hos Danburrys. Här får vi dels en längre scen som försvann från slutet (där Keating besöker indiangrottan den sista kvällen), dels en hyllning till filmens bortgångne ljudläggare, dels en liten inblick i ljussättning och foto, och dels en kort intervjumix där flera av skådespelarna hyllar hur Peter Weir gjorde dem allihop till metodskådisar. Där är det lite komiskt att Melora Walters får så mycket utrymme då hon är praktiskt taget okänd och hade en eller två repliker i filmen. Å andra sidan var det hennes första film så det perspektivet är väl lite intressant.
Filmen blir i alla fall inte sämre med åren. Då den utspelar sig på 50-talet slipper vi tidstypiska 80-talsklyschor. Strålande regi, bild och ljud kompletterar som sagt ett utmärkt framträdande av samtliga. Har du inte sett den en så har du missat något.
”We don’t read and write poetry because it’s cute. We read and write poetry because we are members of the human race. And the human race is filled with passion. And medicine, law, business, engineering, these are noble pursuits and necessary to sustain life. But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for. To quote from Whitman, ”O me! O life!… of the questions of these recurring; of the endless trains of the faithless… of cities filled with the foolish; what good amid these, O me, O life?” Answer. That you are here – that life exists, and identity; that the powerful play goes on and you may contribute a verse. That the powerful play *goes on* and you may contribute a verse. What will your verse be?”