Jetfire är en karaktär med en lite stökig leksakshistoria. Han var en av flera leksaker som Hasbro hämtade från fristående japanska utgivare för att fylla ut utbudet när Transformers hade blivit en jättesuccé. Problemet var att leksaken råkade tillhöra Macross, en serie som dels har väldigt ikoniska designer och dels har ett väldigt rörigt licensavtal i väst där den gick under namnet Robotech och förstås hade samma leksaker licensierade. Så Jetfire fick designas om rejält och hans utseende i både tv-serien och serietidningar var något helt annat än leksaken.

Namnet har sedan levt kvar och han har förekommit ett par gånger förut i moderna sammanhang, bland annat som en av de första av Classics-figurerna. Det var en lysande version, men nu har Hasbro satsat något alldeles extra. Den här Jetfire tillhör en helt ny storleksklass, Commander, som innebär att han tornar sig över andra nutida figurer. Samtidigt är han väldigt detaljerad och inte lika blockig som många andra större Transformers. Plasten känns lite mjukare än vanligt, förmodligen för att inte vara lika bräcklig. Jag undrar bara en aning hur den kommer att hålla på lång sikt. Jag har en känsla av att den här typen av plast brukar vara en smutsmagnet, men lyckligtvis ska inte min Jetfire utsättas för särskilt många snoriga barnhänder.

Om vi börjar med flygplansformen så är det en tämligen exakt tolkning av Transformers-designen, med Macross-ursprunget nästan helt utplånat. Han har ett gigantiskt boosterpaket ovanpå och de typiska kantiga formerna. Undertill är det, som vanligt, väldigt mycket robotdelar som ligger ihopvikta. Normalt brukar man inte kolla under flygplan, men här finns en anledning. Jetfire har nämligen fyra handtag som kan fällas ut under, där fyra andra figurer kan hänga så han fungerar som något sorts trupptransport. Det lät vansinnigt coolt i förhandssnacket (jag är förstås den sortens person som lyssnar på förhandssnack om Transformers), men i praktiken är det lite för omständligt. Liksom, Jetfire är redan en rejäl pjäs och inte så enkel att lägga på sidan. Ska man sedan hänga på mindre figurer blir det väldigt svårt att hålla i allt på en gång, och då har jag ändå aningen bättre greppstyrka än en genomsnittlig tioåring. Jetfire har också landningsställ, så klart, samt två cockpits där man kan sätta småfigurer som Titanmasters. Ovanpå boosterpaketet går det också att sätta alla de extra tillbehör han annars använder i robotform, men här blir det lite väl överlastat. Bäst är han i sin mer avskalade form.

Efter en ganska invecklad men rättfram förvandling är Jetfire en ståtlig robot som verkligen fångar den klassiska designen. Han är inte riktigt i Masterpiece-klass men storleken och budgeten är väl använd, utan några större glapp. Han är grymt poserbar, och kan dessutom utrustas in absurdum. Vapenpaketet blir ett stort gevär, som dessutom kan dels upp i två separata, två uppsättningar armkanoner, missiler för vingspetsarna, missiler för vingarna, en rejält bröstplåt och så ett visir som antyder Macross-ursprunget utan att inkräkta på någon upphovsrätt. Dessutom har man tillämpat en av gimmickarna med Siege-serien med två uppsättningar eldeffekter som går att dela i tre delar och använda antingen som raketutblås, som mynningseld på hans vapen, eller som träffeffekter här och där över hans kropp. Eftersom mina Transformers generellt står uppradade i hyllan blir det lite märkligt med såna actionfinesser, men för den som gillar dioramer är det en bra bonus och det ger honom en dynamisk känsla. Det enda jag egentligen saknar är ett flygstativ, eftersom Jetfire tillbringar mycket tid i luften. Men det är trots allt en leksak snarare än en samlarfigur, så det är kanske orimligt.

Mitt exemplar är importerat via Heromic.se (som levererade mycket snabbt, kan påpekas), men Jetfire borde kunna dyka upp i de svenska butiker som tar in Siege, bland annat Lekia. Eftersom han är så stor känns priset på dryga tusenlappen inte så himla blodigt, då man får mycket för pengarna. Även om Jetfire inte tillhör de absoluta favoriterna är det här en Transformer av toppklass. Jag hade planerat att helt ersätta den gamla Classics-versionen, men nu när jag tar fram den så lutar jag nog att behålla båda – Jetfire har verkligen haft tur med leksaksproduktionen och den förra var också fenomenal. Och han är som sagt proppfylld av smarta detaljer som annars är förbehållet just Masterpiece-figurerna. Nämnde jag att det går att vända på Autobot-emblemet för att visa hans ursprung som Decepticon? Eller hur vingarna både viks ihop och fäller in flikar för att få rätt proportioner i robotform? När man tippar upp cockpit för förvandlingen försvinner huvudet automatiskt in genom dörrar i ryggpaketet medan det som verkar vara noskonen egentligen är en separat del för att låta honom vrida på sig vid midjan. Och som om det inte räckte med till synes uppenbara, geniala funktioner, så har han tomma händer när fingrarna är öppna men så fort man viker in dem fälls en ögla ut för att hålla i vapnet, vilket löser problemet som poserbara fingrar annars innebär med sladdrigt grepp. Den nivån har Hasbro lagt sig på med Jetfire och om de fortsätter med påkostade figurer i den här skalan kommer jag att bli väldigt fattig. Nöjd, men fattig. Faktum är att Jetfire nog får hänga med Masterpiece-gänget framöver, för där passar han utmärkt både sett till trogen robotform och lämplig skala.