Den långa mörka färden fortsätter

Det är fascinerande hur Dark Souls biter sig kvar i medvetandet. Dags för en ny uppdatering om de senaste dagarnas bravader. Efter att ha spöat Gaping Dragon och polerat upp mina vapen lite ytterligare var det dags att riskera en färd ner i Blighttown. Det här stället är ökänt för att vara mörkt, fullproppat med giftsprutande varelser och längst ner ett förpestat träsk. Till råga på allt är det något strul med bilduppdateringen så att det ofta blir ordentligt ryckigt när många fiender dyker upp. Upplagt för ångest alltså. Men jag iklädde mig min mänsklighet igen och tog ett djupt andetag.

Vägen ner blev inte så svår. Jag hittade en hjälpsam spelare längst upp som guidade mig ner längs de rangliga brädbryggorna och hjälpte till att hålla superäckliga jätteinsekter borta. Vi hackade oss fram genom träsket och hittade till sist en lägereld. Då bugade han och stack. Jomenschyrre. Ensam i mörkret i någon sorts kulvert. Där började en tids utforskande, där jag plaskade fram och tillbaka och tackade gudarna att jag samlat på mig rejält med giftbotande mossa, allt medan gigantiska getingar anföll.

Till slut tog jag mig över till motsatta hörnet av det underjordiska träsket och träffade fler trollgrejer. De här slog mig inte i huvudet med klubbor utan kastade stenblock som någon annan sorts Guts Man. Fast lyckligtvis var de ordentliga långsamma och vid det här laget kan jag springa i cirklar runt det mesta. De vaktade en kulle täckt med spindelnät och sånt. Mums. Där inne väntade Quelaag, en sorts superjättespindel med en naken tjej ovanpå. Fast hon är knappast sällskaplig utan kräks lava runt omkring sig. Jag hade lite hjälp av en NPC som jag besegrat tidigare där nere, men det blev rätt nära. Efter den segern kunde jag ta mig ner till den andra klockan och ringa i den.

Efter en groteskt lång väg tillbaka till ljuset kunde jag konstatera att porten till det stora fortet hade öppnats. Jag tog ett steg in och välkomnades av två ormmänniskor som genast började hacka mig i småbitar, tillsammans med en pilfälla som pepprade mig. Efter det följde en lång, svår väg förbi onda ormmagiker, en invaderande spelare som hade ihjäl mig på sju sekunder, rullande stenklot, skattkistor som inte alls är skattkistor och enorma tvåtons pendelgiljotiner som definitivt är enorma tvåtons pendelgiljotiner. Så tar jag mig äntligen hela vägen genom och kliver ut i solljuset. Jag går ut på en platå varpå en jätte börjar kasta brandbomber stora som folkvagnar på mig. I panik kastar jag mig över en kant och ser den där efterlängtade lägerelden… passera förbi medan jag faller till min död en meter längre ut.

Kort paus medan jag hittar något billigare än handkontrollen att snöra i väggen.

Så för att göra något annat stack jag därifrån. På vägen hade jag hittat ett Lightning Spear så jag tog ner det till skogen för att testa. Och hej vad det går! De en gång så otäcka entvarelserna faller som, tja, furor. Längre in finns en boss som är en jättelik fjäril som skjuter magi. Den hade jag ihjäl utan minsta problem. Jag farmade ihjäl de där dumma riddarna bortom sigillet ett tag och använde alla själar till allmän förbättring. Sen gjorde jag en utflykt ner till Darkroot Basin där jag en gång blev bortjagad av kristallmonster.

Nu var de fullt hanterbara. Lite värre var det med deras kompis. I en sjö väntar en gigantisk hydra, komplett med nio arga huvuden. Det blev en rätt intressant strid utan egentliga projektattacker. Där sprang jag på stranden och kastade mig febrilt fram och tillbaka och högg vilt med Drake Sword i tvåhandsfattning efter allt som kom i närheten. Till slut fick jag stå och peppra det sista huvudet med pilbåge innan segern äntligen var min.

Efter att ha vågat mig djupare in i skogen och besegrat mästerbågskytten och ärkefegisen Pharis (och fått en käck hatt på köpet), tagit ett snack med en läskig katt och återvänt till Undead Burg för att pissa omkull den där svarta riddaren som jagade mig en gång i tiden, slösade jag upp alla själar och material på att göra mina vapen ännu lite starkare. Jag shoppade också på mig ett eldklot att använda i nödfall, och ett helt lass med giftpilar. Nu sjutton ska väl ändå Sen’s Fortress vara överkomligt?

En tanke kring ”Den långa mörka färden fortsätter

  1. J_O_G

    Du har helt rätt. Detta spel biter sig, liksom Demon’s Souls, definitivt kvar i medvetandet. Jag har tyvärr inte haft tid att spela på en och en halv vecka, och kommer troligtvis inte få någon tid på ytterligare en vecka vilket gör mig väldigt ledsen.

    Därför är det trevlig att läsa om dina framsteg. Det låter som om det går riktigt bra för dig. Det känns som att du kommer komma igenom hela spelet.

    Som jag har förstått det lades en patch upp till japanska versionen idag som balanserar utrustning och magier. Tidigare ska det ha funnits en del riktigt obalanserade strategier som nu förhoppningsvis försvinner helt. Jag hoppas att den hinner komma upp relativt snart även för oss européer.

Lämna ett svar