Den sista Discworld-boken: The Shepherd’s Crown

Så har vi slutligen kommit fram till vad som benämns ”den sista boken i Discworld-serien”. Det borde väl om något tyda på att ingen kommer att försöka fortsätta Terry Pratchetts verk. En annan antydan finns i bokens efterord, där Terrys assistent berättar att The Shepherd’s Crown saknar den där lilla extra finessen som brukade åstadkommas genom att böckerna finputsades om och om igen. Terry skrev hela boken men hann aldrig göra den riktigt färdig. Det blir ingen spökskrivare som får ”avsluta” det hela, som exempelvis med Robert Jordans serie.

Men så är ju inte heller Discworld en serie på riktigt samma sätt. Varje bok är ju en fristående berättelse även om man får ut ännu mer av att läsa serien i följd, som jag har gjort det senaste året. Det är lite sorgligt att konstatera att vi aldrig får veta hur det blev med Carrot och Angua, men å andra sidan känns både Vimes och Rincewind som relativt avslutade kapitel. ”Och så levde de relativt lyckliga i alla sina dagar”, ungefär.

Och den här boken knyter ihop säcken med Tiffany Achings historia och hennes koppling till de ursprungliga häxorna. Ytterligare några år efter den senaste boken är Tiffany nu en etablerad häxa, men hon kan knappast vila på lagrarna. De ondsinta alverna, som besegrades i Lord and Ladies och återigen i Tiffanys första äventyr Wee Free Men, försöker en sista gång invadera en värld som nu, efter järnvägens ankomst, knappast har plats för dem.

Ett tag känns det som att lite för många sidospår introduceras och allt får inte riktigt tillräckligt med utrymme. Slutet är också aningen stressat. Men det är väl också en följd av hur den skrevs och inget som går att göra något åt. Egentligen uppskattar jag också att man motstod lockelsen att lasta in en massa cameos ”bara för att”, som i många av de senare böckerna. De få Ankh-Morpork-fokuserade karaktärerna som ändå dyker upp känns väldigt passande i sammanhanget.

Och mer vill jag väl inte säga, med risk för att förstöra nöjet. Den har sina brister, men The Shepherd’s Crown är ändå ett väldigt passande slut på en fenomenal bokserie.

Lämna ett svar