Idag släpps Disney Afternoon Collection, den heta NES-samlingen med sex klassiska Disney-titlar som, i tv-serieform, utgjorde just den klassiska Disneyklubben även hos oss. Ni vet, den med kulturministern. Men jag sålde min NES 1989 och missade därför chansen att spela de här spelen på min egen konsol (jag åtgärdade förstås det med att våldgästa mina kompisar). Istället spelade jag Duck Tales på Amiga, ett helt annat spel. Ett sämre spel, förstås, men fortfarande ett spel värt att minnas.
Disney’s Duck Tales: The Quest for Gold utvecklades av Incredible Technologies, ett tekniskt skickligt men designmässigt medelmåttigt gäng som senare skulle ge oss fightingpekoralen Time Killers, Blood Storm och Street Fighter: The Movie. Och spelet i sig är verkligen magnifikt snyggt! Vissa mellansekvenser doftar Carl Banks mer påkostade verk, och i största allmänhet är miljöer och figurer enormt detaljerade.
I gengäld är alltså spelbarheten lite sämre, men desto mer omväxlande. NES-spelande Duck Tales-fans fick ju bara röja runt med världens coolaste och rikaste anka i supersköna plattformsmiljöer. På Amiga fick vi … tja, trampa runt med Knattarna på extremt petnoga klättringsbanor med klätterrep som hade världens bökigaste styrning. Eller fota ovanliga djur med Wendy. Eller utforska grottpassager med hela familjen på en gång. Och mellan allt det här fick man simhoppa i Joakims binge och flyga mellan banorna med Sigge McKvack. Ett bevis på att mer inte alltid är bättre.
En lång tid försökte jag besegra Guld-Ivar enbart genom fotoexpeditioner, det minispel som faktiskt var lättspelat. Men jag lärde mig snart att hantera de bökigare sektionerna. De Pitfall-liknande djungeläventyren var det dock bara att glömma. På det hela taget så har jag nog ändå inte spelat det mer än NES-versionen, och det är överhuvudtaget inte i samma stratosfär vad det gäller kvalitet. Men kul var det i alla fall.
http://spela.aftonbladet.se/2017/04/nintendo-slutar-salja-mini-nes-aven-i-europa/
”Visst hade Nintendo kunnat tjäna en enorm hacka på att fortsätta sälja sin lilla nostalgibox, men i stället håller de sig till sin vision och försöker inte att mjölka ur pengar. Konsolen skulle vara exklusiv redan från början och då ska den få fortsätta att vara det. Jag tycker det är rätt så beundransvärt.”
Ridå.
Minns att jag såg screenshots på det här i en eller ett par dator/speltidningar. Det var som sagt snyggare än NES-versionen, men fick vad jag minns medelmåttiga betyg. Som du beskriver det påminner det om Bart’s Nightmare och Virtual Bart – två spretiga Simpsons-titlar till SNES varav jag endast spelat det förstnämnda, och jag har läst att VB skall vara *ännu* sämre, så….
För övrigt finner jag det anmärkningsvärt att just The Simpsons hamnade i så udda (och ofta svårkontrollerade) spel i stället för den slentrianmässiga men funktionella plattformsaction som applicerades på i princip alla andra ”seriespel” under 80- och 90-talen. Undantaget är arkadspelet, som var ett ”paint job” på TMNT.