Det är hårt att vara en välgörare

Igår fick jag död på Ornstein och Smough med min lättklädda kloviftande tjuv i Dark Souls, på nivå 16, och med det kunde jag börja fixa bra vapen på allvar. Det blev en snabb tur ner till New Londo Ruins för att farma på sig nog med titanite chunks och sedan tillbaka till Anor Londo för att maxa ut mitt vapen och de futtiga rustningsdelar jag använder (dels för att Meguri ska vara lättklädd och dels för att hennes låga nivå gör att hon inte kan bära särskilt mycket). Sen stack jag till Undead Parish.

Om man inte går upp i nivå får man snabbt väldigt mycket själar över i det här spelet, så jag sprang och köpte en hel drös med shards. Tanken var att hoppa in och hjälpa andra spelare och sedan ge dem en trave så de kan fixa upp sina vapen. Gudarna ska veta att jag hade uppskattat det när jag var låglevlad. Så jag blir inbjuden och står där med ett jätteflin och räcker fram 10 shards… till en spelare som knappt bugar innan han kutar iväg och blir dödad av zombiehorden på övervåningen. Jahapp.

Jag försöker igen, och hamnar i en grupp där samtliga är topputrustade och troligen bara ska göra det här alldeles i slutet av andra varvet för att komma vidare. Ingen mening att ens erbjuda några futtiga shards till någon som har rustning från Painted World.

Ytterligare ett försök så hamnar jag med någon som är i början av området och som inte har tagit död på jätteriddaren än. Vi fixar det rätt smidigt (500 i skada med mina klor, jepp!) och medan hon springer och hämtar Firekeeper Soul så dumpar jag mina shards på golvet. Framgång! Hon ser dem och plockar upp dem! Jag känner mig som en superhjälte.

Av ren nyfikenhet testar jag att invadera andra spelare, för att se om det är snabbare. Jag dyker upp i slutet av området och beger mig neråt för att hitta spelaren. Det visar sig vara tre spelare. Jag släpper mina shards och backar undan, men de är redan på mig. Min bräckliga gestalt håller inte länge mot tre spelare med tvåhandsvapen. Kanske tog värden upp mina shards, kanske var han tacksam. Kanske såg han dem inte alls.

Nästa invasion poppar jag upp precis bredvid en spelare i hemsk ringbrynja och den där vildsvinshjälmen – ett tydligt tecken på en nybörjare som har dragit på sig allt nytt han kommer över. Men det hinner jag tänka först efteråt. I min panik sveper jag till honom med klorna. Han får också panik och hoppar ner för kanten, och jag följer efter med en dykattack. Jag har dödat en noob! Ahhh, ångest! Förlåt, förlåt, vem du nu var. Någon som hade kämpat sig förbi alla de där zombierna ensam och väntade sig att få hjälp av Soliare där på slutet, och så dyker en hämnande halvnaken Wolverine-tjej upp och petar ihjäl honom.

Nytt försök. Den här gången hinner jag ner till den stora salen. Där väntar en ensam spelare på andra sidan. Jag hinner se att han har Mask of Father på sig och sen har jag ett tvåhandssvärd i tinningen. Nåja, han bugade i alla fall så det var en sjysst duell, även om jag helt enkelt suger på PVP.

Sista invasionsförsöket. Jag tar mig återigen ner i stora salen och ser en spelare som febrilt försöker kalla på hjälp. Jag går fram, lägger några shards på golvet och backar. Han kikar lite men vågar inte komma i närheten, trots att jag står på andra sidan rummet. Jag håller mig undan tills han får tag på en kompanjon. Jag låter dem fälla jätteriddaren utan att blanda mig i, och väntar. Till slut går de fram, tveksamt, och plockar upp mina shards. Jag vinkar och teleporterar ut. Ja! Seger och framgång! Jag är en slumpmässig välgörare!

Fast egentligen är den här sista biten av Parish inte så svår. Det jobbiga är för nybörjare som fortfarande inte har hunnit träffa Andre och maxa ut sina vapen, sträckan från Sunlight Altar upp till kyrkan. Så jag placerar mig där nere och passar samtidigt på att ha ihjäl draken där nere, vilket jag inte lyckats med tidigare. Snart får jag assistera en blond dam, som dock kutar iväg innan jag hinner bjuda på något. Vi omringar vildsvinet och pangar ihjäl allt innan de ens hinner stänga dörren. Vi tar ganska raskt ihjäl det mesta och plockar oss hela vägen fram till zombierna. Där blir jag massakrerad i kaoset av viftande svärd. Lite otaktiskt att springa så långt fram.

Sista försöket. Där träffar jag en barbar med godmodigt utseende och spanskklingande namn. Vårt samarbete blir riktigt lyckat. Han tar den långa vägen runt men ger sig utan att tveka in i strider. Han kör med standardyxan men jag kan inte avgöra om han har boostat den på något sätt eller om han bara slösar tonvis med resins, för brinner gör det i alla fall. Även han behöver rensa hela området från start, och det lyckas vi utmärkt med. När han är iväg och träffar Lautrec (och, av ljudet att döma, har ihjäl honom) lämnar jag lite mer shards på golvet och får en uppskattande bugning. Sen kutar vi upp och gör processen kort med gargoylerna, i muntert samarbete med gamle Solaire.

Nej, det är inte lätt att vara välgörare när man inte kan säga något. Det är också svårt att veta om spelaren faktiskt är en nybörjare eller om han kutar genom tredje varvet med sin supertrimmande lvl15-figur, eller om han helt enkelt har glitchat över all utrustning på en som faktiskt är nystartad. Det kan ju också vara så att någon inte vill ha hjälp med övermäktig utrustning. Så tills vidare dumpar jag lite billiga shards och ser vad som händer. Det skulle vara kul att lämna en maxad Washing Pole åt någon, men det kan ju lika gärna hända att han bara springer iväg och lämnar den…

Det här inlägget postades i PC, Playstation 3, Spel, Xbox 360 och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.