Ett av den här fightinghelgens lågvattenmärken har nu passerats. Jag köpte ju nyligen en Hyper Neo-Geo 64 med tre av de fyra fightingspelen som släpptes till formatet. Lite Samurai Shodown 64 2 har vi spelat, och det är bara dåligt. Buriki-One däremot, det är fascinerande dåligt.

Tillsammans med 3D-versioner av sina största serier valde SNK att testa ett helt nytt koncept till sin tredimensionella arkadhårdvara. Buriki-One är inte ett traditionellt fightingspel utan har mer inslag av MMA. Trots att Ryo Sakazaki från Art of Fighting gästspelar så är det strikt realistiskt, inte en eldboll eller superattack så långt ögat kan nå. Energimätarna är mer abstrakt utformade och det är svårt att avgöra exakt hur mycket mer man tål. Det är inget problem i sig.

Problemet ligger i att SNK valde, som första och sista fightingspelsutvecklare, att vända ut och in på kontrollen. Traditionellt rör man sig med joysticken och gör attacker med knapparna. Och varför ändra på ett vinnande koncept? Till det här redan experimentella spelet gjorde SNK så att man rör sig framåt och bakåt med knapp A och knapp B. Attackerna görs med spakrörelser. Med Ryo kan man till exempel hålla snett bakåt/neråt och sedan trycka snett framåt/uppåt så gör man en uppercut. Om man dashar genom att trycka på B två gånger kan man sedan göra en snurrspark genom att trycka framåt två gånger. Fullständigt ologiskt och kontraintiutivt.

Det blir inte bättre av att figurerna bara verkar ha en handfull attacker. Eftersom det är så märkligt upplagt kan man dock välja att ha en ”sekond” som slänger upp instruktioner på skärmen. Så vi har alltså ett extremt begränsat, svårkontrollerat spel med trista karaktärer som dessutom körs på den hysteriskt klena 3D-hårdvaran som nätt och jämnt kan mäta sig med PSone. Låter jättebra? Låt mig säga så här: jag förstår varför Hyper Neo-Geo 64 kraschade så hårt.

Tänk dig att spela Super Mario Bros genom att springa med A-knappen, hoppa med upp och kasta eldklot med framåt. Låter fullständigt spelbart, eller?