Att spela klart Suikoden var något av ett nödvändigt ont. För sen kunde jag med gott samvete ge mig in i del två, med sparfilen färskt importerad för att kunna föra över lite bonusar. Och redan från start märks det vilken ohygglig kvalitetsskillnad det är på spelen. Visst, det var väl sisådär fyra år mellan spelens ursprungliga premiärer och det är inte direkt rättvist att jämföra. Men Suikoden II släpptes när pixelgrafiken nådde sin absoluta topp. Det är samtida med spel som Street Fighter III: Third Strike och Garou: Mark of the Wolves, och det vete sjutton om det inte kan jämföra sig på goda grunder. Visst, det har inte lika stora sprites. Men det har många, och de är fantastiskt animerade. Praktiskt taget varenda scen har unika animationer och antingen ohyggligt tjusiga tile:ade bakgrunder eller handritade helskärmar.

Sen är också spelsystemet förbättrat något ohyggligt. Suikoden hade ofta småkrångliga irritationsmoment för att pyssla med figurerna, men här flyter allt på supersmidigt. Det finns mycket fler valmöjligheter med utrustning och magi. Kombinationer av figurer spelar större roll. De stora arméstriderna är de mest komplexa som serien någonsin fick (även om de är relativt rättframma). Det finns ett helt ekonomisystem för att syssla med handel om man vill. Och till skillnad från föregångaren kan man röra sig relativt fritt i världen och utforska saker som man egentligen inte behöver utforska än.

Och då har jag inte ens kommit in på handlingen, som är det allra bästa. Nu har jag dels glömt stora delar, och så vill jag inte spoliera överraskningen, så jag tänker inte gå in på detaljer. Men låt säga så här: ta G.R.R. Martins ”A Song of Ice and Fire” (att jämföra med Game of Thrones vore lite orättvist eftersom Suikoden II kom över tio år tidigare), ta bort lite av de mest barnförbjudna bitarna, lägg till lite mer humor och en del vrickade karaktärer, så har du Suikoden II. Det är på många sätt ett politiskt drama, samtidigt som det är extremt tydligt med hur politik och krig drabbar den enskilde. Persona 4 har lika strålande personligheter och Final Fantasy XII har en nästan lika smart handling, men inget annat rollspel har båda delarna.

Jag har ingen direkt brådska att spela klart det. Suikoden II har visserligen en särskild sidohandling som bara går att hitta om man skyndar sig, men den har jag sett förut. Jag tänker njuta av det här spelet så länge det går. Att vi aldrig kommer att få se dess like kompenseras till stor del av att Suikoden II redan är fulländat.