Jag kan svära på att jag just tittade på klockan och då var den två. Sex timmar Zelda senare så börjar jag inse att jag svälter, och att Zelda är någon sorts meta-survival-spel. Det är inte Link som svälter ihjäl om du inte hittar tillräckligt med mat, det är du.

Så nu påbörjar jag en sen middag och kan under tiden sammanfatta den här dagen. Jag började vid vattenfolkets stad men kände mig inte sugen på att ge mig på en Divine Beast, eftersom jag fått rikligt med spö av den föregående. Så istället utnyttjade jag min nya skjorta för att kunna simma uppför vattenfall, och hittade ett bergspass norrut. Här stötte jag på en kentaur – jag kan svära på att jag såg såna här i Zelda 1 men då var de tusen gånger lättare. Efter att ha dött tre gånger gav jag upp och utforskade istället vidare.

Akalla är inte bara en stadsdel i Stockholm utan också ett bergigt område, men jag blev distraherad av tornet. Det visade sig sitta längst upp på ett fort som i sin tur satt längst upp på ett berg, så det blev en massa klättring och än en gång fick jag vänta ut regnet. Väl där uppe trodde jag först att det var förgäves: det var fullt med sånt där ont slem överallt. Men jag hittade ett öga att skjuta bort, och kunde sen ta mig in i ruinerna däromkring. Därifrån kunde jag klättra lite kreativt och därifrån få möjlighet att hoppa över till tornet. Framgång!

Det blev dock inget mer Akalla, för jag såg två tempel närmare Death Mountain och stack iväg åt det hållet istället. Templen var snart avklarade och då insåg jag att jag var i närheten av ett minnesmärke. En kort tur genom brännheta områden senare (när hela min utrustning fattade eld!) upptäckte jag en stor skog. Eftersom jag har hört att det fanns mycket bra där gav jag mig in i skogen, bara för att direkt gå vilse och slängas ut. Jag provade att följa facklorna men fastnade vid ett träd med två facklor men inga fler i sikte. Får återvända senare.

Ytterligare en skog norrut hade en liknande gimmick – allt var svart. Men beväpnad med en eldstav kunde jag röra mig runt. Efter att ha utforskat hela ön hittade jag till slut en miniboss, någon sorts cyklop som jag också är stensäker på att jag har mött i tidigare Zelda, trean kanske? Den var superlätt att besegra med upprepade pilar i ögat, så seger där också.

Härifrån anade jag en fyrkantig byggnad västerut, så det blev en till färd längs bergssluttningar. Byggnaden visade sig vara en labyrint, utan tak. Mitt svar på det var förstås att klättra upp och springa runt ovanpå. Därifrån kunde jag bomba lite korkade fiender och hitta ett grymt svärd, innan jag såg vägen in till templet i mitten. På vägen ut mötte jag ett skelett på en skeletthäst. Jag slog ner skelettet och stal hästen, vilket oväntat nog fungerade. Jag trodde ett tag att jag skulle få världens coolaste häst men ack, den höll till närmaste tempel och föll sedan ihop, trots att jag hade matat den med äpplen!

Nåväl. En anfallande hord moblins som one-shottade mig två gånger (seriöst, Nintendo!) gav mig till slut en ny, levande häst, så jag red iväg mot ett torn i närheten. Det visade sig vara inringad av is, och varken eldspjut eller eldstav hjälpte. Så här i efterhand kom jag på att jag kanske skulle anlägga en brasa under, men det får bli nästa gång. Efter en spärr i snöbowling gick resan vidare mot ett öppet område som starkt påminde om taurens hemland i World of Warcraft. Här köpte jag vinterkläder (så jag slipper springa runt med eldstav för att överleva kylan) och började klättra upp till toppen av berget hos fågelfolket. Och där upptäckte jag vad klockan var, så det blev alltså en paus.

Så, det var dagens äventyr. Det är fortfarande fascinerande att bara utforska, men också enormt frustrerande när alla de här hjärtana jag har sparat ihop (åtta nu) inte räcker för att ens överleva en sketen moblin.