Det vackra spelet

Några Third Strike-matcher har det hunnit bli, och jag börjar vara klar med ett omdöme. Jag har spelat online i både rankingmatcher, orankade och i turneringar, och en sak står väl ganska klar. Jag är inte särskilt bra i Third Strike. Jag har testat både med pad och med sticka, men den där precisionen saknas. Ofta blir matcherna ganska nära, men när jag missar en Abare Tosanami och istället gör Makotos rätt värdelösa kliv framåt och låga spark, då är det kört. Det är irriterande, och jag behöver träna mer.

Fast en fördel finns i alla fall. När man spelar i orankade gruppmatcher eller i turneringar får man se resten av spelarna möta varandra. Jag kan väl direkt säga att det är väldigt mycket Ryu, Ken och Akuma. Så har det väl alltid varit och överrepresentationen av Ken blir ju inte bättre för att han är en av de bästa i det här spelet. Men även med dem är Third Strike ofta extremt vackert att titta på. Det behövs inte ens en parering och kontring av Chun-Lis Houyoku-Sen för att det ska kunna vara fascinerande. Bara en snabb parering av en attack och helt plötsligt har tempot vänt. Några säger att det gjorde spelet onödigt defensivt, jag säger snarare att det gör spelet offensivt då man alltid har chansen att vända ett underläge och dessutom i teorin kan klara sig länge på den sista pixeln energi.

Och en fördel med att spela online är ju att man möter alla sorter. Jag har haft tillfälle att mäta mig med några av Sveriges bästa Third Strike-spelare (och komma underfund med exakt hur mycket som saknas) men en enskild spelare tenderar ju att använda samma figur varje gång. Med tillgång till nya spelare hela tiden får jag tillfälle att få spö av figurer jag tidigare aldrig egentligen utforskat, som Elena eller Ibuki.


En riktigt bra Ibuki spöar en stackars Akuma i en turnering häromkvällen, själv såg jag bara på.

Nu måste jag bara bestämma mig hur jag ska satsa. Ken känns lite trist även om jag har överlägset störst chans att vinna med honom. Hugo är rolig men lite för stor måltavla. Jag tror det blir Makoto jag siktar in mig på. Hon är liten och snabb men ändå stark nog att snabbt göra skada mot oförsiktiga spelare, utan att behöva ta till särskilt mycket finess. Hugo och hans greppkombinationer är tyvärr väldigt laggkänsliga. Jag ska nog göra fler försök att köra med sticka. När jag först lärde mig det här spelet var det inte aktuellt och alla versioner (även Dreamcast och Xbox) har jag kört med Dual Shock. Men det är inte acceptabelt att inte kunna göra en Super Art varje gång den behövs. Mer träning. Shugyo, shugyo, som de säger.

Det här inlägget postades i Playstation 3, Spel, Xbox 360 och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.