Discworld del 4 (Mort) och del 40 (Raising Steam)

Det anlände till slut, mitt signerade exemplar av Terry Pratchetts senaste Discworld-bok. De kommer mer och mer sällan nu, men samtidigt är det svårt att klandra Pterry, som sedan 2007 har levt med en särskild form av Alzheimer. Att han fortfarande kan skriva sina böcker är en bedrift (även om han numera dikterar), men att han dessutom tar sig tid att signera dem är ett smärre mirakel. Och jag är tacksam för varje nytt tillfälle jag får att dyka in i den här märkliga världen igen, och glad varje gång det dyker upp någon uppmuntrande nyhet om hans tillstånd.

Direkt efter att ha avslutat Raising Steam var jag i det där tillståndet, för att använda ett Pratchett-citat, då jag bara ville hitta någon att berätta det för, eller åtminstone läsa mer. Men eftersom det inte finns någon bok fyrtioett återvände jag till seriens början. Förutom Raising Steam har jag passat på att komplettera med fyra av de äldre böckerna som jag förut bara hade på svenska. Mort var en av mina första böcker i serien och en av de allra bästa, så låt oss börja med den som jämförelse.

Mort handlar om en helt vanlig pojke, en ranglig tonåring av den sorten som tycks bestå helt och hållet av knän. När Döden kommer för honom är det för att ge honom en praoplats. Skivvärldens alldeles egna antropomorfiska personifikation är den som ser till att de som dör faktiskt slutar leva, ett mycket viktigt jobb (vilket skulle visa sig i en senare bok). Mort får lära sig att rida på Dödens springare Binky, att välkomna de dödas andar till vilket efterliv de nu förväntar sig hamna i, och att förstå det viktiga i att vara snäll mot katter. Samtidigt lär han känna Dödens dotter Ysabell och lyckas schabbla till sin plikt (och hela universums balans) när hans nästa klient visar sig vara en ung, söt prinsessa.

Till att börja med kan jag konstatera att de svenska översättningarna, hur kapabla de än är, inte kommer i närheten av originalen. Pratchetts ordförråd och fantasi kretsar i en helt annan omloppsbana än vi andra, och det kryllar av fantastiska ordvändningar, referenser till obskyra brittiska företeelser och dubbeltydigheter. ”It’s a future as well as a present.” – när du kommer till den passagen och förstår vad den betyder kommer du att häpna.

Med bara tre böcker i bagaget är det en ung och ofullständig värld vi besöker, där mycket kan hända men det redan finns antydningar till den utveckling som ska komma. Tack vare Binky hinner vi besöka både Lyssnarnas Tempel långt uppe i bergen, en pyramid i Tsort (som senare skulle bli bakgrund till en hel bok), träffa en klatchisk familj och mycket annat. Ankh-Morpork börjar få lite mer gestalt efter att ha varit en försumbar kuliss i de första böckerna, det finns en Patricier (även om hans personlighet inte har hunnit utvecklas) och Osynliga Universitetet börjar trappa ner på omsättningen av ärkekanslar.

Åter då till Raising Steam, som är den tredje boken om Moist von Lipwig, en bedragare och skojare som i sina tidigare äventyr lyckats etablera både en fungerande bank och ett postväsen. Men när en uppfinnare från landsbygden råkar bemästra ångpannans hemligheter och uppfinner lokomotivet blir han raskt inkallad som chef för tågverket. Och snabbt går det, inom ett år finns fungerande järnvägsnät och folk börjar vänja sig vid att kunna resa och få tag på exotiska varor utan en lång transport.

Fenomenet är inte nytt. Redan i tidiga böcker som Moving Pictures och Soul Music tog Pratchett in moderna företeelser och parodierade dem, men där var det också omständigheter inblandade som återställde status quo. Den relativt nya Unseen Academicals handlar om Skivvärldens svar på fotboll och förra boken Snuff kändes som att den utspelades i de amerikanska sydstaterna. Med Raising Steam tar Skivvärlden definitivt steget in i steam punk-genren, och det är inte utan att jag funderar på hur mycket längre det kan gå innan det helt enkelt är vår värld fast med magi och troll.

Ett annat problem är att serien har börjat gå i styrfart. Det finns så mycket etablerade karaktärer och platser som allihop ska refereras till, vilket gör att det blir ganska lite utrymme för alla. Rincewind ska med, Ridcully ska med, Lu Tze har ett kort inhopp, läkaren Lawn och hans praktik är med, Cut-Me-Own-Throat Dibbler nämns men avfallsmagnaten Harry King har en av huvudrollerna, Lady Sybil hinner nämnas, praktiskt taget hela stadsvakten (utom Carrot, av någon anledning) hinner titta förbi, Patriciern är extremt involverad, hela The Times-redaktionen är med, Lady Margolotta och Diamond King of Trolls är med, större delen av dvärgkaraktärerna från Thud och The Fifth Elephant är med. Trots att det i teorin handlar om Moist och är en uppföljare till Going Postal och Making Money, så är det samtidigt en rak uppföljare till Snuff (både Vimes och hans senaste involvering med goblins är viktiga) och båda nämnda dvärgböcker, eftersom den tar upp politiken runt dessa. Det blir lite för mycket fan service, helt enkelt. Det är som när fightingserier börjar nå 30-40 karaktärer, det blir för mycket av det goda och inget går att trimma bort eftersom någon blir upprörd.

Samtidigt förstår jag att Pratchett vill blidka alla fans och peta varje separat berättelse framåt åtminstone en bit, eftersom vi ju inte kan veta hur många fler böcker det hinner bli. Jag hade gärna fått fler dedikerade böcker om stadsvakten, om Döden, om Susan, om häxorna, om Moist, och några fristående (dock inget om Rincewind, denna hemska karaktär). Och det ska sägas att Raising Steam inte är dålig. Spänningen uteblir en aning eftersom det står klart nu att han inte vill ta död på någon av sina hjältar, men det är fortfarande en genuint rolig berättelse med många intressanta vändningar. De briljanta formuleringarna är betydligt färre än i Mort och även om de fortfarande är skruvade något varv så är det inte alls lika bra.

Trots det är Discworld fortfarande en serie att räkna med, och jag kommer att fortsätta läsa den så länge jag lever (eller tills Terry inte gör det, vilket som nu kommer först). Det finns mycket kvar jag vill se. Och om det nu skulle bli så att världen blir för modern och besvärlig, så upptäckte jag att det faktiskt skrevs in en bakdörr redan i Mort, om han skulle vilja skruva tillbaka klockan…

Lämna ett svar