Jag tror att jag är klar med Crown of the Sunken King nu. Med det menar jag att jag har fått ut min underhållning av det, inte att jag har sett allt. Låt mig förklara.

CotSK är den första av tre miniexpansioner och tar sin början efter att du har besegrat The Rotten. Liksom expansionen till Dark Souls krävs det alltså lite arbete innan man ens får möjlighet att spela det nya, men det gäller också att vara förberedd. Jag skickade först in min halvfärdiga bågskytt. Det gick sådär. Till slut fick jag dra dit Shaana, men eftersom hon redan hade klarat hela första varvet blev det att besegra The Rotten igen, på New Game+. Och sedan förstås köra expansionen i ett ännu svårare läge.

Och CotSK är definitivt tillräckligt svårt redan från start. Liksom Artorias of the Abyss utgår det från att du har bemästrat spelet och har nästan bästa möjliga utrustning. Om man istället har valt utrustning som ser bra ut är det ett bryskt uppvaknande när de första fienderna nästan har ihjäl mig på två attacker. Och som vanligt är det nästan oöverkomligt svårt tills man lär sig fiendernas placering och ser till att möta dem en och en.

Den nya miljön är ett grottkomplex med underjordiska tempel och större än väntat. Det tar ett helt gäng timmar att utforska allt, och det är packat med hemligheter och nya fiender. Det jag inte gillar är att bristerna med Dark Souls II har utökats snarare än trimmats bort. Det handlar oftare om grupper av fiender för att komplicera situationen, istället för smartare och mer varierade sådana. Om du tyckte att det var segt att rensa Black Gulch på spottande statyer kommer du att bli galen – vissa är till och med monterade på kräldjur som vandrar runt. Och det är fullt med återvändsgränder som man måste teleportera sig ut från, särskilt i samband med de (i övrigt intressanta) flyttbara byggnaderna.

Nu kom jag som sagt inte till den sista bossen, men jag är inte direkt överväldigad av de två jag mötte. Den första är helt enkelt en av situationerna från avgrunden: du måste slåss mot tre krigare samtidigt, varav en är bågskytt, en har Havels rustning och Dragon Tooth, och en kör närstrid. Arenan är komplex och det går att överlista motståndarna och hålla dem separerade, men det är ändå ingen höjdarstrid. Den andra är en variant på Nashandra, med flera inslag som tillsammans mest skapar irritation. Förutom att meja på med magi kan hon kalla på hjälp från agressiva skelett (se: Executioner’s Chariot eller Skeleton Lords) eller helt enkelt en klon av Velstadt (se: ehh, Velstadt). Visst, att hantera två fiender samtidigt var kul med Ornstein och Smough. När det handlar om tre/fyra/sju stycken samtidigt blir det för kaotiskt och slumpartat. Även om man skaffar hjälp och taktiskt fördelar motståndet så kan man råka blockera en attack samtidigt som bossen fick för sig att meja iväg lite dödsmagi, som man inte hinner ifrån. Det slutar vara utmanande och handlar mer om att ha tur med attackerna. Till råga på allt bjuder fajten på rejäl slowdown mellan varven, vilket inte gör det hela enklare.

Fast helt misslyckat är det inte. Jag gillar konceptet bakom flera av de nya fienderna. Det finns en del användbara buffprylar att utnyttja. Och så finns både en del nya rustningar, en del vapen och framför allt ett riktigt udda svärd som låter oss leka Ivy från Soul Calibur, med ett kortsvärd som går att skjuta ut som en piska. Och värdet är inte heller så illa. Även om ingen boss kommer i närheten av Artorias briljans är det nya området minst lika omfattande som hela den förra expansionen, och det här är alltså bara en tredjedel av vad som komma skall. Dessutom är det ett komplext bygge som knyter an till sig självt på gammalt hederligt From Software-vis. Till nästa del hoppas jag dock på lite mer varierade bossar. Och så kanske jag borde förbereda en karaktär som inte måste slita med New Game+…