Drömmar i VR

Har det någonsin hänt att du ser en gammal journalfilm eller några gamla fotografier om något helt annat och helt plötsligt så ser du en gammal släkting eller en byggnad du känner igen? Det behöver inte ens vara särskilt gammalt, det är spännande ändå. Hemma hos föräldrarna finns ett helikopterfoto över hemorten där vårt hus råkar vara i förgrunden, vilket är en intressant bild av hur det såg ut för sisådär 40 år sedan.

I natt drömde jag en intressant variant på det här. Av någon bisarr anledning hade det gjorts en video/VR-upplevelse av hur kåken två hus bort byggdes (eller renoverades, det spelar ingen större roll), som man kunde gå runt i och uppleva. Och eftersom tekniken är så himla fantastisk så fanns ju även vårt hus med i bakgrunden. Så genom att gå runt i den här miljön kunde vi tillsammans kliva runt på gården när det var nybyggt. Vi kunde se hur det såg ut innan den gamla lekstugan fanns på plats eller innan vi byggde om altanen. Av någon anledning kunde vi också se en fest som hölls ute på gården med massvis av folk. Det hela var en ganska märklig men oerhört spännande upplevelse. Sen tyckte pappa att vi kunde gå in och kika, och någonstans där började till och med drömversionen av mig säga ifrån. Alltså, hur skulle någon kunna återskapa det? Sen vaknade jag.

Även om det mot förmodan skulle ha gjorts en journalfilm i grannskapet så vore det ytterst svårt att återskapa historiska miljöer på det sättet, även med en kombination av science fiction-fotomanipulering á la Blade Runner och vanlig hederlig Google Maps-3D-scanning. Det GÅR, förstås. Det är en fråga om att hitta material (som oftast finns, om man gräver tillräckligt djupt i folks fotoalbum), och att modellera. Kanske inte tillräckligt billigt för att skapa något som skulle vara av intensivt intresse för kanske ett femtiotal personer som råkar ha bott i området. Tittar man ur ett framtida perspektiv så är det något helt annat. Vi har redan ögonblicksbilder av större delar av världen genom Google Streetview, så år 2056 är det inte alls tekniskt orealistiskt att vandra runt i en aningen ihopklistrad version av 2016.

Men att bygga upp området utifrån vaga bilder är ju precis vad min gamla fettklump till hjärna gjorde i natt. Det var förstås fyllt med luckor och ologiska grejer, byggt kanske delvis utifrån den här helikopterbilden men också djupt undanstoppade minnen både av hur det såg ut åtminstone på 80-talet, och gamla videoinspelningar från den tiden. Och det kändes rätt verkligt just då. Om vi kunde återskapa sättet som hjärnan konstruerar drömmar så skulle vi kunna skapa vilka virtuella upplevelser som helst. Tänk bara.

En tanke kring ”Drömmar i VR

Lämna ett svar