Dvärgar och skägg i växlande kvalitet

En av sakerna jag oroade mig för när The Hobbit började komma på tal var det faktum att huvudrollsinnehavarna var en dvärg som sedan hade copy-pastats tolv gånger, och så Bilbo. Tänk dig ringens brödraskap med tretton Gimli.

För det är ju liksom standard för en dvärg. Enormt skägg, metallhjälm, liten och satt, ringbrynja och jättestövlar. Stridsyxa eller möjligen hammare. I den mån dvärgar är kända i kulturella former brukar de vara mer eller mindre standardiserade. Warcrafts dvärgar är definitivt inget undantag.

Fast Peter Jackson hade inte varit Peter Jackson och Weta hade inte varit Weta om de hade tillåtit sig att begränsas av arketyper. När så dvärgarna började visas upp var det med skräckblandad förtjusning vi fick se helt nya tolkningar av hur en dvärg kan se ut. Låt mig gå igenom kompaniet i tur och någorlunda ordning.

Nori och Ori var minst sagt sidokaraktärer. Jag håller på att läsa om boken just nu men hundra sidor in kan jag inte minnas att de har gjort något annat än att presentera sig. De kommer helt klart att bli mer minnesvärda nu. Nori har en riktigt skön tredelad flätad skäggvariant som vore elegantare om inte hans hår matchade. Ori ser rätt tapig ut, som någon sorts stereotyp av inavlad bondlurk, men har i alla fall småflätor, lite blandade tofsar och en gammaldags elegant mustasch. Deras bror Dori hade lite mer att säga till om i boken och jag gillar hur han ser ut, en lite Kelsey Grammer-inspirerad belevad adelsdvärg med ett rejält skägg som ändå är elegant format.

Bifur är en minst sagt märklig gestalt, med ett yxblad i tinningen. Jag väntar mig någon sorts förklaring till detta. Han erbjuder förstås ett rejält skägg men det allmänt risiga skicket gör att han är mindre dvärg och mer ond galen trollkarl i billig B-fantasy. Bofur däremot, dwarfcrush direkt. Trots att han inte verkar ha något jätteskägg kompenserar han med en fantastisk mustasch och tillsammans med pälsmössan och det skälmska flinet blir han en väldigt kul tolkning av dvärgtemat. Bombur, som är fet (något som poängteras varje gång han nämns i boken) är också briljant, med ett superskägg som är flätat i en gigantisk ring som framhäver hans dubbelhakor.

Härnäst har vi Oin, som är en av de mest traditionella dvärgarna. Han hade också extremt lite att göra i boken och faktiskt så bevisar han att Jackson hade rätt. Tänk er om alla tretton hade sett ut som han och brorsan Gloin. Jag hade svårt nog att skilja på Oin och Dvalin. Nåväl, de har i alla fall några av de mest sensationellt intrikata skäggen med Oins alla vindlingar och Gloins flerstegsindelade mästerverk. Gloin, som ju är pappa till Gimli (och visste ni inte det får ni IG i Tolkienism) liknar sin son ordentligt och jag räknar med någon sorts referens nånstans.

Balin föreställde jag mig alltid yngre eftersom han är så aktiv, men nu när jag kollar närmare så beskrivs han som gammal redan från början. Han fungerar riktigt bra som gammal dvärg med ett aningen nobelt utseende men kanske lite väl trist skägg, och jag har svårt att föreställa mig honom i en ledande position. Till det skulle Dvalin passa bättre. Jag gillar hans ärrade utseende och enkla skägg. En riktigt bra arketyp där.

Sen har vi de mest kontroversiella dvärgarna, de yngsta, Fili och Kili. Som systersöner till Torin är de förstås yngre än alla andra, och med dvärgiska mått passar de kanske bra som tjugo-tjugofem-nånting. Fili fungerar nog, även om han mer luktar komisk sidekick i någon keltisk actionserie. Ett litet skägg och matchande flätor har han i alla fall åstadkommit. Men Kili. Kili, Kili, Kili. Det där duger inte. Jag har sett alver med mer skägg. Och du ska vara blond som bror din. Jag vet att det behövs någon som kan se elegant ut och få flickorna att sucka förtjust när man ska sälja en film som annars består av ren manlighet och man inte har Aragorn och Legolas att locka med. Men hade du åtminstone inte kunnat spara ut en centimeter?

Sen vet jag inte om det är på grund av släktskapet eller för att ha ännu ett säljbart poster-ansikte men Torin är inte heller helt rätt. Han har förstås ett rejält helskägg, för en människa, men för själva symbolen för dvärgisk adel tycker jag att en decimeter till eller så hade passat. Bortsett från det så är han utmärkt och passar perfekt i rollen.

Ja, det var allihop det. Överlag är jag ändå glatt överraskad och en bra bieffekt är att de går att skilja åt nu. När jag läser Bilbo nu igen kan jag föreställa mig de här tretton istället för de där kopiorna och det är mycket lättare att hålla koll på vem som är vem. Så det är positivt.

Överlag är jag väldigt sugen på de där filmerna nu, och då är det ändå sjutton månader kvar till den första. Det vi har fått se från inspelningen lovar vansinnigt gott. Det som kvarstår som frågetecken är dels hur de ska anpassa de mer sagolika inslagen, som talande djur och magiska börsar och sjungande orcher. Banne mig, en riktigt trogen adaption skulle bli en musikal. Och så undrar jag hur Micke Persbrandt kommer att fylla ut Beorns gigantiska skor. Men i övrigt alltså. Två filmer till av samma magiska kvalitet som Ringen-trilogin. En Gollum skapad med tio år bättre teknik. Smaug i 3D. Flygturer med örnar, skattkammaren i Berget, femhärarslaget. Herregud så mäktigt det kommer att bli!

Och en av mina äldsta vänner, Andreas, är på väg till Nya Zeeland nu för att jobba med datoreffekterna på Weta. Ser ni några riktigt imponerande fysikeffekter så lär han ha haft ett finger med i spelet. Jag är sjukt imponerad och jobbigt, jobbigt avundsjuk.

Lämna ett svar