Wow. Eller kanske, WoW. Jag spelade Elden Ring över tio timmar igår och upplevelsen hittills är omtumlande. Även om spelet har lite tydligare pekpinnar vart man förväntas gå som nybörjare så har det en vidöppen värld, inte minst tack vare möjligheten att hoppa och rida. Så jag avvek snabbt från den rekommenderade vägen och har hittat platser jag aldrig kunnat föreställa mig. Nu vill jag förstås inte spoila vad som finns, men låt mig berätta i väldigt vaga termer.
En väldigt uppenbar del av den här världen är de enorma gyllene världsträden, eller Erdtrees. Jag bestämde mig för att komma fram till ett av dem, och väl där hittade jag en ruin i närheten. Där kunde det kanske finnas en liten dungeon, tänkte jag, men passagen ledde snabbt till en helt annan omgivning, mer intensivt fantasifull och magisk än något i Dark Souls. Det är just där tankarna gick till World of Warcraft. Fienderna var uppenbart svårare men ändå hanterbara när jag var väldigt försiktig, och vägen gick vidare över öppna ytor där jag bombarderades av prickskyttar. Till slut hittade jag en av spelets valfria passager som måste öppnas med nycklar, lite som Dark Souls 2 och dess Pharros Lockstones. Jag behövde två, så jag fick återvända lite senare. Men passagen tog mig till en helt annan del av världen än det ganska gemytliga Limgrave i början.
Här började i princip helvetet, och jag var ytterst tacksam att jag kunde rida snabbt förbi det mesta och bara ge mig på några fiender som kändes hanterbara. Även här vibbar av Warcraft, och det kändes som när jag sprang genom Burning Steppes på låg nivå för att utforska det i betaversionen. Till slut kom jag till en övergiven stad, där fienderna var tuffa men gick att ta hand om en och en. Där blev det en massa oväntat plattformande när jag tog mig upp på taken och kunde hoppa mellan dem med mitt riddjur. Jag hittade också en annan spelare som hade förirrat sig dit, men kunde inte varna honom från en arg jätte som kastade en explosiv tunna på honom precis som han gav sig på en trupp redan livsfarliga fiender.
När jag själv klättrade upp från området kom jag till ännu ett ställe som bokstavligen fick mig att hämta andan i sin storslagenhet, men jag stannade verkligen inte länge då en väldigt, väldigt stor fiende verkade vakna upp. Jag provade att utforska en utkant av kartan där en valfri boss vaktade en bro upp mot ett tempel, men lyckligtvis kunde jag rida förbi den och kasta mig på nästa ”bonfire”. Även här fanns en del coola hanterbara fiender som hade väldigt spännande vapen som jag nog vill farma på mig. När jag slutligen smög upp till templet och passerade runt bossen utanför för att kika in, så fick nerverna nog och jag återvände till Limgrave och lite mer lämpliga motståndare. Nu utforskar jag slottet precis efter de sektionerna som fanns i nätverkstestet, och det känns som Boletaria men ännu mer episkt.
Jag förstår 10/10-betygen. Än så länge känns det som precis det spelet jag önskade mig: Dark Souls fast mer klassisk fantasy, och med ännu större frihet och variation. Jag kommer förstås spela hela helgen och troligen de närmaste åren. Det känns onekligen som att From Software har överträffat sig själva.
Får jag gnälla på en sak? Karaktärseditorn är en förbättring av tidigare spel på nästan samtliga punkter och min hjälte Niereth ser väldigt cool ut, men vill man skapa mörkhyade karaktärer så finns det inga riktigt lämpliga frisyrer för krulligt hår. ”Extremt tovigt” var det bästa jag kunde åstadkomma. Där var Demon’s Souls-remaken klart bättre.