En sak kan man säga om Bethesda. De vet hur man gör coola saker men de inte när de ska sluta. Ta Daggerfall till exempel. Visst är det kul med stora världar, stora städer och stora grottsystem att utforska? Jepp, och därför fick vi tidernas största värld, hysteriskt stora städer och grottsystem som bokstavligen krävde en teleporteringsmagi för att någonsin hitta ut från. Men allt var framslumpat och därför väldigt, väldigt repetitivt. Trots det var det makalöst.

Eller ta Morrowind. Vore det inte kul att kunna utforska Dwemer-ruiner? Jepp, och därför fick man nästan inte göra något annat. Jag vet inte hur många mörka gångar med mässingsfärgade robotmonster jag hackade mig igenom, och hur många ton värdelösa Dwemer-artefakter jag kånkade ut, men less var jag efter ungefär tre stycken. Trots det var det makalöst.

Eller ta Oblivion. Jag menar, namnet säger ju allt. Att äntligen kunna besöka självaste demonplanet är ju något av det mäktigaste som finns. För en gångs skull var spelet inte uppkallat efter provinsen det utspelades i och det berodde på att det knappt gick att gå en meter ute i det vackra landskapet förrän man sprang på en passage till helvetet som måste städas ur för att försöka återställa det hela. Och därmed en halvtimme sisådär i ett eldrött järnparadis på väg upp i samma torn för att destabilisera samma portalgrej. Trots det var det makalöst.

Och så har vi Skyrim. I åratal har folk skrikit på Bethesda efter riktiga drakar, och inte de där små mesiga sakerna i Daggerfall. ”Jaså, ni vill ha drakar?” säger Bethesda. ”Då ska ni få drakar.” Några timmar in i spelet, som jag hade ägnat åt att hacka ner småbanditer och annat löst folk, får jag plötsligt en panikutryckning då en drake håller på att bråka på landsbygden. Jag besegrar den i en episk strid och själva huvudhandlingen kan komma igång. Men det dröjer inte länge till innan ännu en drake flaxar ner för lite pisk och snart är de lika legio som Oblivions portaler. Nu, efter ungefär 25 timmar har jag haft ihjäl betydligt fler drakar än de flesta andra arter och jag är mer rädd för ett genomsnittligt troll. Oavsett hur stor, flygande och taggig den där grejen är så försvinner lite av spänningen när den bara är en i mängden.

Trots det…