To The Moon är ett av mina favoritspel, men frågan är väl om det egentligen kan klassas som ett spel. Det hade några enstaka enkla pussel och lite hämta-grej-använd-grej á la äventyrsspel, men det var i huvudsak en interaktiv berättelse. Nästa spel av den mångkreative Kan Gao heter A Bird Story och det bjuder på ännu mindre spelmoment. Faktum är att det är minimalistiskt på alla sätt.

Det är nästan parodiskt hur spelet erbjuder sisådär femton språk, eftersom den enda texten är i spelets startmeny. Resten är en stumfilm, eller motsvarande åtminstone. Vi får följa en ung pojke som blir utslängd från klassrummet för att han inte kan koncentrera sig och istället sitter och viker pappersflygplan (kan man ana en bakgrund av Aspergers som i To The Moon?), och som på vägen hem räddar en fågel som skadat vingen. Vi får sedan följa deras liv tillsammans, helt utan ord, men ackompanjerat av ljuvlig musik.

Inramningen är snyggt gjord, trots den enkla RPG Maker-baserade spelteknologin. Det blir aldrig rutin att röra sig runt eftersom världen flyttas runt och komprimeras, och som i en dröm rör man sig direkt från skolkorridoren till lekplatsen. Kan Gao leker med spelkontrollen och introducerar nya små moment då och då, men jag tror inte att det går att misslyckas någonstans. Vilket förstås inte heller är meningen.

Den här typen av spel brukar lite nedlåtande kallas vandringssimulatorer. Dear Esther, The Stanley Parable och To The Moon är allihop byggda på befintliga motorer och befriade från allt vad utmaning heter. Samtidigt bjuder de på fascinerande berättelser som ändå drar fördel av mediets interaktiva natur. A Bird Story är, för att låna Douglas Adams ord, i stort sett menlöst. Och med det sagt, något jag helt klart rekommenderar.