En mugglares synpunkter på Harry Potter, del sex

Så har vi äntligen kommit till den stora finalen, Deathly Hallows, som var en så mastodontisk berättelse (i en så lönsam serie) att Warner Bros beslutade sig för att dela upp den i två. Samma Warner Bros som ger ut The Hobbit, säger jag bara. Den första halvan rör Harry och kompanis jakt på horrokruxerna, och den andra handlar om den avgörande striden. Egentligen var det nog bra att dela upp den, för det hände väldigt mycket och i och med att det var ett definierat antal gimmickar som skulle hittas kunde man inte gärna stryka några av scenerna. På vägen får de också höra talas om ytterligare tre artefakter, de så kallade dödsrelikerna som ger filmen sitt namn. Och helt plötsligt har vi ännu mer att leta.

Del ett är rätt ojämn och det känns inte som att det händer så mycket. Det är väldigt mycket campande och sittande ute i skogen. Folk bär en ond artefakt runt halsen och blir otrevliga (läs: Frodo) och splittras upp för att sedan dyka upp i sista sekunden (läs: Sam). Det introduceras en enorm massa namn som allihop vet något om de här relikerna. Trots att det blev två filmer är det många saker som känns oklara. Sen eskalerar allt när de till slut blir tillfångatagna, bara för att sedan bli räddade… av Dobby. Som ser aningen bättre ut rent tekniskt men fortfarande är ohyggligt irriterande. Men kul att det faktiskt blev något av slutet i Chamber of Secrets. Jag undrar bara: varför trodde Lucius att han fortfarande var en slav när han uttryckligen var förbannad på Harry för att ha befriat Dobby?

När vi ändå pratar om familjen Malfoy, så saknas det också något hos dem. Det är oklart vems sida de står på, om de hela tiden har infiltrerat Death Eaters eller om de bara är fega uslingar som vänder kappan efter vinden. Draco gick alltså med i Death Eaters tidigare, och Lucius har varit med hela tiden. De ser till att kidnappa Harry m fl, och är allmänt behjälpliga. Däremot är det Bellatrix som torterar Hermione, inte hennes syster. Så vitt jag ser gör Lucius inget under själva kriget. Draco går visserligen över till den onda sidan rent fysiskt, men det ska tydligen finnas en bortklippt scen där han slänger sin stav till Harry och därmed i sista stund väljer rätt (vilket också förklarar deras hövliga beteende nitton år senare). Så jag undrar om det har försvunnit någon dimension här.

Efter att ha gnällt på Snapes heel turn är det ändå kul att se att det bara var för syns skull. Förklaringen, att han alltid varit förälskad i Harrys mamma, var lite väl krystad (alla, inklusive Sirius och Remus verkar ha haft en crush på henne så hon måste ha varit något alldeles extra). Men att Albus hade en Princess Mononoke-förbannelse som skulle döda honom i vilket fall som helst hade vi ju fått antytt tidigare, så det kom inte helt ur tomma luften. Däremot är det oklart exakt hur han fick den. Man kan möjligen tycka att Snape spelade ond lite väl bra, och bedrev ett himla skräckvälde bara för att i ett avgörande ögonblick kunna lura i Voldemort att den där staven vore bra att ha.

En fascinerande sak med de här filmerna är att de knappast tvekade att ha ihjäl karaktärer. Det gör förstås att det känns realistiskt (alla kan inte överleva ett magikerkrig) och inte särskilt ungdomsanpassat, men å andra sidan var det ju tänkt att de som såg filmerna skulle ha växt upp i samma takt som Harry. Förutom Sirius och Dumbledore tidigare så dör alltså Dobby, Snape, Fred, Remus, Tonks, Alastor, en av systrarna Patel och så en hel drös med ondingar (Bellatrix, Fenrir, den där andra jägartypen och så förstås Voldemort själv). Ett tag satt jag och hoppades febrilt att McGonagall skulle klara sig åtminstone.

Och så dör ju Harry Potter själv. Och där tyckte jag också att något saknades. De hade gjort en himla stor affär av dödsrelikerna, gjort en lång animerad historia, och sett till att alla fanns på plats (Voldemort har staven, Harry har stenen och manteln). Och sen verkar det som att återuppståndelsen är något som Harry mer eller mindre väljer själv. Det ser också ut som att han lämnar stenen efter att ha snackat med sina döda kompisar, så något är verkligen otydligt. Trots det överlever han alltså, och här är ytterligare en sak som gör det oklart vart familjen Malfoy står. Mamma Malfoy ljuger klart och tydligt för Voldemort… men å andra sidan har Harry vid det laget räddat livet på Draco, så det kanske finns en anledning till det.

Så dödsrelikerna visar sig i slutändan vara rätt irrelevanta. Hur är det med horrokruxerna då? Jo, de fungerar som reklamen säger. Men varför vänder de tillbaka till Hogwarts utan att vara klara? Horrokrux ett och två var boken och ringen. Horrokrux tre var amuletten som Ron har sönder i skogen. Horrokrux fyra var bägaren de hittar på Gringotts och förstör med en basilisktand i hemligheternas kammare (om någon hade glömt att stället finns kvar långt under Hogwarts). Horrokrux fem var diademet, men när de far till Hogwarts vet de inte vilka de sista två är. Det visar sig ju vara Voldemorts orm och så Harry själv, men visste någon det innan?

Hur som helst, Neville får den stora äran att ha ihjäl Voldemort och världen är räddad. Alla lever lyckliga i alla sina dagar och så, i en Lejonkungen-doftande livets cirkel så råkar alla ha barn i precis rätt ålder för att bilda nästa generation av Hogwarts-elever. Slutet gott, allting gott.

Deathly Hallows del ett är i alla fall småputtrig medan det mesta av intresse händer i del två. Som helhet, med åtta filmer, är jag ändå nöjd med Harry Potter. Jag känner ingen större sorg över att jag inte följde serien när filmerna släpptes, men att se allt i ett svep var väl värt tiden. Det blev som en välgjord tv-serie som var ovanligt bra på att åldra karaktärerna (även om vuxenversionerna av alla i slutet var patetiska). Även om det finns logiska luckor så är det också väldigt mycket som är snyggt föranat tidigt i filmerna och sedan dyker upp igen. Karaktärerna är överlag utmärkta – mina favoriter är Remus Lupin, Luna Lovegood och sedan Alastor, Hermione och Snape – och det går inte att klaga på skådespeleriet. Visst, barnskådisarna är hemska i de första filmerna men alla växer in i sina roller. Det är rätt fascinerande hur de bestämde sig för ett gäng tioåringar utan att ha en aning om huruvida deras talang skulle fungera i den sista filmen tio år senare, för att inte tala om hur de växer upp. Man får väl dock säga att de drog en vinstlott med Emma Watson. De bästa filmerna var Prisoner of Azkaban och Order of the Phoenix, med Chamber of Secrets i botten och resten däremellan, utan några riktiga floppar.

Mitt enda problem just nu är att jag känner ett traditionellt merchandisesug, och det finns ju bevisligen enorma mängder Harry Potter-Lego. Lyckligtvis släpptes det mesta innan Lego tog sig i kragen och började göra bra saker igen, så jag kan nog hålla mig. Men någon enstaka kanske det blir (läs: bäva månde min plånbok)…

Lämna ett svar