Den här helgen var det dags för spelkväll i maxiformat hos Jonas Mäki. Ett drygt dussin killar i mestadels trettioårsåldern, ett gäng spel och sammanlagt närmare sexton timmar spelande. Mäktigt, minst sagt.
En hel massa spel avhandlades, både rent praktiskt och i diskussionsform, och många intressanta observationer gjordes. Det spelades främst på Xbox 360 där arkadstickorna fanns, men även en del Wii U, Gamecube, Dreamcast och Playstation 3 blev det. I samband med att vi väntade på en hysteriskt seg uppdatering av Wii U tog vi också fram Nintendos ännu mer misslyckade konsol Virtual Boy och skulle testa den, men innan allt var igångsatt hade Wii U-stapeln laddat klart.
På Wii U finns det två intressanta spel i sammanhanget: Nintendo Land och New Super Mario Bros U. I Nintendo Land körde vi dels spökjakt ett tag och sedan Mario-jakt. Visst är det lite kul med asymmetriskt spelande och det uppmanar verkligen till samarbete, men produktionsvärdena på de här spelen är patetiska. Det är roligt ett par gånger och inte mer. New Super Mario var semifinalgren båda kvällarna och efter mitt totala misslyckande senast det begav sig så gick det betydligt bättre nu. Jag lyckades till och med vinna på den ena banan, vilket resten av gänget skyllde på att jag var nykter.
Playstation 3 bjöd på det fantastiska partyspelet Bishi Bashi Special, ursprungligen till PSone. Konamis bisarra minispelssamling gjorde Wario Ware innan Wario Ware, bara i lägre tempo men lite mer uttänkta spelgrenar. Det skakades läskburkar (för att skjuta en raket till månen), kördes runt (med råttor), hoppades längs gångvägar (för att undvika kryssningsmissiler) och skallades bomber (för att sedan passa den vidare till nästa spelare när det är dags för explosion).
Kungen av partyspel är och förblir dock Wario Ware: Mega Party Games till Gamecube. Kombinationen av alla supersnabba och ärkeknäppa mikrospel och den pampiga Rocky-musiken är oslagbar. Med en Wavebird-kontroll är det här spelet perfekt för en stor grupp spelare och som mest var vi sexton stycken i rummet som desperat ropade efter kontrollen när det var vår tur. Att vissa av spelen är barnsligt enkla oavsett nivå och vissa nästan omöjliga att klara gör det bara roligare. Efter det här spelet krånglade Nintendo till det något alldeles ofantligt med Wii-versionen och dess komplicerade rörelsemoment, och jag är skeptisk till om de kan få till konceptet igen. Men Wii U borde ju vara optimal för ett spel i den här stilen.
På Xbox 360 var det en blandning av retail och nerladdat. Bionic Commando: Rearmed och Trials HD Evolution är två återkommande titlar som fungerar perfekt på fyra. Att få flyt i Rearmed tar alltid ett tag, men så fort man vänjer sig vid svingandet är det ett väldigt taktiskt och kreativt spel. Trials spelade jag inte den här gången, men det är också en höjdare.
Fightingspel är också ett givet inslag, och där kunde jag dominera rätt duktigt. Fightinggurun Albin kunde inte delta i år, så motståndet var betydligt mer lätthanterligt. I Capcom vs SNK 2 på Dreamcast så röjde jag runt med mitt etablerade team Kim, Ken och Vega, innan jag började experimentera (ibland olyckligt) med Yamazaki, Kyosuke, Balrog, Rolento, Hibiki, Rock och andra roliga figurer. Jag glömmer lätt att Capcom vs SNK 2 har ett helt sanslöst karaktärsutbud och ruggigt bra känsla som bara ligger snäppet efter Street Fighter III och Garou. Vi spelade också King of Fighters XIII till Xbox 360, som var en ny titel för många och drog ner många beröm kring grafiken och spelkänslan. Det utlovades en hel del inköp och arkadsticksbeställningar, synd bara att SNK är i sånt risigt skick att de knappt kan göra ett spel till. Där körde jag med Kim, Terry och Leona men lattjade sedan också med Yuri, Mai, Ash, Iori, Kyo, Billy och Kyokugen-teamet. Slutligen spelades förstås Super Street Fighter IV, där jag fortfarande har mina favoriter Rose, T.Hawk och Chun-Li, men också körde en del med Dhalsim, Zangief och Ken.
Efter att ha vunnit första kvällens tävling och dominerat i New Super Mario och Bishi Bashi andra kvällen trodde jag att saken var biff, men den riktiga finalen visade sig köras i jubileums-remaken av Halo. Där gick det sämre, även om jag har hyfsad kläm på Battle Canyon-motsvarigheten – jag spelade ju faktiskt Halo och PC-versionen av densamma rätt rejält en gång i tiden. Jag fick nöja mig med en andraplats där, men jag fick väl vara rätt nöjd ändå.
Jag kan också passa på att nämna 3DS och Street Pass-funktionen, som kommer väl till pass i såna här sammanhang. Efter fyra timmar kan man ”träffa” varandra igen, så det hann bli ett par träffar varje kväll, och jag blev äntligen klar med det där jäkla Kid Icarus-pusslet. Nu till Fire Emblem. Men det är fascinerande att konstatera att Nintendo lyckas göra folk entusiastiska över möjligheten att samla delar av reklambilder.
Under första kvällen hanns det även med en första pressvisning med representanter för Gamereactor av mitt spel. I och med att jag bara har hållit på en vecka så är det långt ifrån klart, till och med den begränsade biten jag har tänkt göra till en början. Men det är i alla fall några minuter fullt fungerande speltid och jag ska fortsätta att pula med det även efter att min semester har tagit slut.