Ett klent första intryck

Street Fighter V är ett bra spel i grunden, det är det inget tvivel om. Men inte ens jag känner mig särskilt nöjd med möjligheterna just nu. Jag har redan diskuterat att mycket innehåll saknas, men det hade varit acceptabelt om det som fanns ändå var utmärkt. Men nästan allt kretsar kring online, och matcherna fungerar väldigt dåligt just nu. Så efter att ha spelat igenom Story Mode med samtliga figurer på ganska exakt två timmar (till skillnad från många andra tryckte jag inte förbi alla mellansekvenserna) så har jag i praktiken bara Survival Mode att leka med tills någon tittar förbi för lite stryk. Det är inte okej.

Jag måste dock säga att Story Mode var lite charmigt, även om det i praktiken är en prolog för den ”riktiga” handlingen som kommer i juni. Alla de nya figurerna introduceras och vävs in rätt väl. Rashid känner C. Viper via internet och hans betjänt Azam är en gammal brottare som känner Zangief. Laura är förstås syster till Sean men sticker iväg och träffar Mika och Zangief. F.A.N.G. försöker lönnmörda Bison men blir istället rekryterad som Sagats ersättare. Och Necalli vill käka själar.

Problemet är väl att det bara är jag och typ tre till som bryr sig om vad som hände med Juni sedan det förra spelet, att Dhalsim och Oro känner varandra eller vad Chun-Lis adoptivdotter heter. Gör man det är Story Mode väl investerad tid trots låga produktionsvärden. Annars är det onekligen rätt hafsiga bilder av Bengus (som är en fenomenal tecknare men kanske inte kapabel att rita ett helt spel själv) och lite dialog, plus två-tre matcher per figur.

Det är synd, som sagt, för spelmässigt är det roligare än någonsin och utan att säga för mycket efter så kort tid så påminner spelkänslan om riktiga höjdare som Third Strike och Garou. Det är tryck i attackerna, rätt känsla. En total motpol skulle vara det bleka viftandet i SNK vs Capcom Chaos. Det är något svårdefinierbart, men det kännetecknar ett riktigt bra fightingspel. För det är vad Street Fighter V är, eller har potential att bli. Men just nu är det nätt och jämnt i spelbart skick.

1 tanke kring ”Ett klent första intryck

  1. Erik Malm

    Helhetsintrycket av själva spelsystemet och många av karaktärerna är att Capcom velat testa flera nya idéer, men inte riktigt vågat ta steget fullt ut, kanske av rädsla att folk skall skrika att det ”inte är Street Fighter längre”. V-Trigger ÄR Overdrive från BlazBlue, och då kan man lika gärna utveckla det längre än till ”random specialattack som borde varit ett EX-move” (Zangief, Dhalsim, Vega, Nash, Mika, Rashid) eller ”förvandling som borde ändra på mer” (Laura, Necalli).

    Vad gäller storyläget…

    + Föredömligt få strider, lagom långa dialoger och smidiga övergångar mellan de två.

    + Oväntat många cameos – förutom de snart spelbara Guile, Balrog, Ibuki och Juri ser vi här Evil Ryu, Sean, Juni, Gouken, Viper, Decapre samt… Ed.

    (Ed är den blonde killen som bränner in Shadaloo-märket på dem som inte uppför sig. Han kan vara pojken Balrog räddade i SFIV och jag hoppas på att han blir spelbar snart – SF behöver fler ”subtila” skurkar.)

    – Artworken är just hafsig och framför allt inte lämplig för de mer seriösa delarna av handlingen. Kontrasten mot fyrans vackra Udonalster (?) är direkt provocerande.

    – Oro känns malplacerad/retconnad (hela hans koncept i SF3 gick väl ut på att han hade levt i en grotta i x antal år och absolut inte kände någon SF-karaktär?), och slentrianmässiga retcons är aldrig OK. Seriöst, hur svårt hade det varit att bara låta SFV utspela sig strax efter 3s?

Lämna ett svar