Det börjar kännas alldeles för vanligt att ta farväl av gamla favoriter. Nu har Alan Rickman gått bort, och han lämnar oss med en lång rad klassiska karaktärer från sin egentligen ganska korta karriär. Han var förstås den perfekta filmskurken, från Hans Grüber till Sheriffen av Nottingham, men han var också en fena på mer komplexa roller som Severus Snape och Metatron i Dogma. Han sällar sig till andra artister som Harold Ramis, David Bowie, Robin Williams och Terry Pratchett, som alla tycks ha lämnat oss för tidigt.

Men kanske är det naturligt att det verkar inträffa mer och mer. Trots allt är det här människor som varit aktiva länge. Hade de varit vanliga knegare hade de varit pensionerade och (i allmänhetens ögon) bortglömda. Det är en effekt dels av Hollywood och dels av internet att äldre fortfarande kan arbeta och vara intressanta för så många, och att vi kan hålla sån koll på dem. Det känns som att Rickman eller Bowie hade kunnat ge oss mycket mer ännu, medan de i ett vanligt arbetsliv hade fått en guldklocka och avtackats för länge sedan. Därför svider det lite extra.

Sen är det väl ett faktum att man själv börjar bli till åren, och då är det inte konstigt att generationen som var förebilder när man växte upp, i verk från 60-talet och framåt, nu börjar försvinna. Det är ganska läskigt när jag tänker på hur många idoler som är i 60-80-årsåldern. Så det här är snarare något man får vänja sig vid, och inget märkligt sammanträffande.

Istället kan vi glädja oss åt att talangfulla människor som Alan Rickman fått möjlighet att beröra folk så mycket att fullständiga främlingar skriver små hyllningsbloggar om honom från andra sidan världen. Det hade förstås varit trevligt med lite mer, men vi får tacka för allt vi fått.

Och så kommer du att leva för alltid i plastform.