Final Fantasy: Pray

finalfantasy_prayEftersom vi i Europa var olyckligt ovetande om Final Fantasy till 1997 var det via Super Play (eller kanske Super Power då) som jag hörde talas om de här spelen och deras fantastiska musik. Någon där hade också den goda idén att skriva en specialare om de soundtrack som gick att köpa – i Japan. På den tiden när internet fortfarande var i sin linda var det praktiskt taget omöjligt. Men så fort jag kom online ordentligt och började hitta runt så sökte jag rätt på importbutiker. En av de första skivorna jag tog emot, med darrande händer, ända från Japan, var Final Fantasy: Pray.

Ni får betänka att 1994 fanns inte en tanke på att ha fullständiga sånger i TV-spel (förutom en del digitaliserade sådana i Amiga-spel). ”Eyes on Me” var fortfarande fyra år bort, och den burkiga SNES-operan i Final Fantasy VI var det närmaste någon kunde komma. Därför satte Square och Nobuo Uematsu ihop två Vocal Collections, som gjorde nya tolkningar med sång av en rad klassiska Final Fantasy-stycken. Det de har gemensamt är sångerskan Risa Ohki, som även har gjort en del Suikoden-musik och annars körde progrock med sitt egna band.

Vi börjar förstås med ”Prelude”, som inlett praktiskt taget alla spel i serien. Med ljuv stämsång över de klassiska harpnoterna är det en av de överlägset bästa versionerna av det här stycket och en bra början. Nästa stycke, ”The Promised Land”, är en tolkning av ledmotivet från Final Fantasy II, som inte direkt tillhör de största klassikerna. Den är lite seg och Risa Ohkis artikulering snubblar lite, men det är ett mysigt stycke i alla fall.

Det blir något helt annat med ”Mon P’tit Chat”, tolkat ur Final Fantasy V. Det är en jättestereotyp fransk småstadsmelodi komplett med ganska syntigt dragspel. Fast jag uppskattar det mer nu när jag återvänder efter att inte ha lyssnat på flera år. Och därefter vänder vi stenhårt igen till ”Toki no Hourousha”, som är en underbar version av ”Tina” från Final Fantasy VI med en smäktande flöjt och Risa med en lika smäktande stämma. Det hade kunnat vara skivans bästa stycke om den inte var så fullspäckad med höjdare.

”Hikari no Naka e” är ”Theme of Love” från Final Fantasy IV och en ganska enkel pianoballad som växer rejält på slutet. Med ”Esperance Do Amor” byter vi språk igen, till portugisiska den här gången. Det är ”Dear Friends” från Final Fantasy V i en ganska uppsluppen gitarrversion, och den är trevlig men lite intetsägande. ”Voyage” påminner bitvis om musiken i Zelda 3, men det var faktiskt Final Fantasy III så om någon har snott den så är det Nintendo. Hur som helst är det en helt okej, bitvis dramatisk ballad.

Sen får vi en märklig, gnistrande ”Matoyah’s Cave” från det första spelet, här som ”Au Palais De Verre” som, om min bristande franska räcker till, handlar om en klassisk saga. Den har drag av Nobuo Uematsus senare verk på Final Fantasy IX och är på det stora hela en förträfflig låt, särskilt i den andra versen. Men sen kommer den allmänt sega ”Once You Meet Her”, som liksom ”Voyage” är baserad på Final Fantasy III. Troligen är det svårast att relatera till det spelet som tog så oerhört lång tid på sig att släppas i översatt form.

Skivan höjdpunkt är dock ”Pray”, som är en hejdundrande vacker version av seriens odödliga ledmotiv. Det blir något av en progrocktolkning som inte liknar något av de mer traditionella orkesterarrangemangen. Jag tror inte att det är den allra, allra bästa versionen av ledmotivet – det är för övrigt en lista jag borde skriva någon gång – men den är magnifik. Efter det avrundas skivan med mer portugisiska med ”Nao Chora Menina”, en vaggsångsversion av ”Kids Run Through The City Corner” från Final Fantasy VI. Också det är ett stycke jag uppskattar mer nu.

Det är extremt svårt att få tag på både originalskivan och nyutgåvan från 2004 numera, och till skillnad från mycket annan Final Fantasy-musik finns Pray inte på Itunes. Men skivan har en lång rad fantastiska versioner av fantastiska musikstycken, så om du är en hyfsat stort fan av Nobuo Uematsu bör du göra ditt bästa för att leta rätt på den. Själv kommer jag aldrig att släppa mitt egna, signerade exemplar.

Det här inlägget postades i Spel, Spelmusik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.