Det blev en Switch ändå, och det första (och hittills sista) spslet är förstås Zelda. Jag började bli sugen och behövde bara en bra anledning, och Mario + Rabbids och Metroid Prime 4 om något år var en godkänd ursäkt. Så jag vandrade in på Webhallen och betalade dryga 4000 kronor för det hela. Och det är märkligt: de hysteriska fansen har nästan rätt. Jag har blivit bränd med båda mina senaste Nintendo-konsoler (Gamecube och Wii), där jag i slutändan bara köpte en handfull spel. Men Zelda är faktiskt the real deal. Det känns nästan värt priset för konsolen redan nu. Det är magnifikt på en himla massa sätt, samtidigt som det har ohyggligt frustrerande inslag.

Det är lite komiskt hur Nintendo alltid gör sin grej. Med Zelda är det som att hela öppen värld-konceptet är något helt nytt, trots att det egentligen gör Elder Scrolls blandat med typ Assassin’s Creed. I alla andra spel är utsiktstorn och kartor fyllda med samlargrejer nästan ett skämt vid det här laget, men Nintendo lyckas göra det fräscht. Jag tror att det mest handlar om polering. Alla de här andra spelen släpps varenda år och ingen hinner lägga särskilt mycket tid på dem – de innehåller egentligen mer speltid än vad företaget lade på att skapa det. Zelda har allt det där, men är också sådär superdetaljerat och genomtänkt på ett sätt som egentligen bara Hideo Kojima gör annars.

Som att det går att ta sig precis överallt, om man bara är tillräckligt tjurig. Nästan alla uppdrag hittills har gått att lösa på kreativa sätt. Det är delvis en bieffekt av att Zelda är ruggigt svårt den här gången. Att hitta nya hjärtan tar evigheter och de flesta fienderna mördar Link med ett hugg. Kanske skulle det vara lättare om jag följde den lite mer tydliga riktningen, men när spelet är så här öppet vill jag utforska. Så jag hamnar i strider med jättestarka fiender och löser det oftast genom att rulla bomber nerför sluttningar tills fienderna blir nyfikna och går och kikar. Sen hugger jag ner ett träd och rullar stammen över dem. Sen börjar det åska, och blixten slår ner eftersom jag råkar bära metall.

All ond bråd död blir mer irriterande eftersom autosparningarna är ytterst opålitliga. Ibland sparar det inför varje strid och ibland har jag kajkat över en kilometer uppför ett berg och får göra om alltihop för att en Moblin råkade ha ett för starkt vapen. Jag stör mig också på regnandet. Det är atmosfäriskt och snyggt, visst, men det skär också ner antalet saker du kan göra till nästan noll. Du kan fortfarande slåss, men du kan inte klättra, du kan inte sätta eld på grejer, och du kan inte ens få igång en lägereld för att spola fram tiden. Om man är ute och utforskar så är det bara att ställa sig och vänta, vilket gör att jag är liiite skeptisk till den sammanlagda speltiden. Ett antal timmar bör vara väntan i regnet.

Däremot har jag inte så mycket emot det här med att vapen går sönder. Jag har sällan haft någon brist på dem, inte när det finns så många andra sätt att ha ihjäl fiender. Jag har snarare ett problem med att få slut på pilar, men det börjar lösa sig. Men vapnen håller för några ordentliga strider och det gör det kul att plocka upp nya grejer. Annars, let’s face it, i andra äventyrs/rollspel så är 99 procent av det man plockar upp vendor trash eftersom det ändå inte är bättre än det man redan har. Det gör också att jag lattjar runt lite med bumeranger och sånt, bara för att jag råkar ha dem. Något som däremot stör lite är att även användbara föremål går sönder, som de där vindlöven och eldstavarna. Det är himla trevligt att kunna använda flottar och sen poof, så är möjligheten borta tills jag springer på ett nytt löv.

Men jag kan inte bortse från det faktum att spelet fullkomligen slukar tid. En av anledningarna att jag köpte den just nu var att jag hade en lång tågresa på gång, och tiden bara flög förbi. Igår kväll satte jag mig vid niotiden och tittade sedan på klockan kvart i två på natten. Ibland klänger jag mig upp på en kulle och får en utsikt som en bärbar konsol överhuvudtaget inte borde kunna prestera. Jag har fortfarande inte ens sett stora delar av kartan och har tonvis av kluriga tempel kvar att lösa, och har bara tagit mig till den första riktiga bossen (som totaldräpte mig och fick mig att inse att fyra hjärtan inte räcker till). Det är också extremt trevligt att ha ett så här omfattande och genomarbetat spel i både bärbart- och konsolformat, så det egentligen bara är skärmstorleken som är annorlunda.

Mer resebeskrivningar lär komma, för det här blir troligen semesterns sysselsättning. Nu behöver jag bara lista ut hur man får över alla dessa sparade screenshots till ett vettigt format.