Första intrycken av Persona 4 Arena

Jag hade bestämt mig för att inte köpa det, eftersom jag inte alls var förtjust i Atlus sätt att regionsskydda det. Det hindrar mig däremot inte får att ta emot det för recensionsändamål. Så, med det lilla dilemmat ur vägen har jag spelat Arena ett par timmar.

Först och främst: detta är en pseudouppföljare till Persona 4. Handlingen fortsätter direkt efter rollspelet med ett nytt mysterium, där alla i gänget (plus några gäster från Persona 3) dras in i TV-världen för att slåss på tu man hand. Och för att vara ett fightingspel är det packat med handling. Kanske inte oväntat när både Atlus och Arc System Works ligger bakom, men ändå. Alla figurerna har sin egna historia i Arcade Mode, plus en lång, förgrenad berättelse i Story Mode som verkar vara snäppet annorlunda. Det tar alltså flera timmar att bara se själva historien, utan att ge sig in i kämpandet.

Men det är trots allt ett fightingspel, och på menyn finns tolv kämpar plus den obligatoriska onda bossvarianten av en av dem. Yu, som förstås har sitt officiella namn här och dessutom för första gången en egen röst, är en typisk svärdskämpe med drag av Ky Kiske. Yosuke är en snabbare ninjafigur i största allmänhet. Chie kör en halvt oseriös shaolinstil som av någon anledning får mig att tänka på Thin Nen från Power Instinct. Yukiko (min och Yus waifu) kör en blandning av närstrid och avstånd som av någon anledning påminner om Noel Vermillion. Kanji är starke karln i sammanhanget (att han är femton år glömmer jag hela tiden bort) och kör tunga grepp som gör tillfredsställande mycket skada – han känns lite som Potemkin i det hänseendet. Naoto är nästan renodlad avståndsfigur och kan stå på andra sidan skärmen och panga på, som Hol Horse i Jojo’s Bizarre Adventure, fast hon är på samma sätt svag om fienden kommer nära. Och Teddie är av typen ”trolla fram bisarra grejer” i alla sina attacker.

Gästfigurerna i sammanhanget börjar med Elizabeth, som känns lite bossaktig, men jag har inte sett henne i storylägena än. Mitsuru är den obligatoriska kurviga damen, som viftar runt med sin värja, lite som Raphael (nu kommer jag på rak arm inte på någon mer exakt 2D-referens). Akihiko kör en ren boxningsstil som ordentligt påminner om Shen Woo i King of Fighters. Sen har vi Aigis, en android av lite äldre modell som har en massa avståndsvapen. Och så slutligen Labrys, en splitterny skolflickerobot beväpnad med en jätteyxa.

Trots det relativt lilla utbudet är det ganska stor skillnad mellan dem, och Persona hade ju inte något enormt persongalleri till att börja med, så jag är nöjd på den fronten. Det använder också många av koncepten från rollspelet på ett intressant sätt, med statusförändringar och attacker som kräver både specialmätare och energimätare för att utföras. Jag måste dock spela det rejält mycket mer för att få ett grepp om det hela… som alla Arc System Works spel finns det förstås tonvis med detaljer att lära sig för varje figur, även om Persona 4 Arena också är rätt nybörjarvänligt.

Det här inlägget postades i Playstation 3, Spel, Xbox 360 och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Ett svar till Första intrycken av Persona 4 Arena

  1. Erik Malm skriver:

    Ser fram emot den tionde. Tråkigt dock att Shadow Labrys och möjligen Yukiko är de enda med riktigt imponerande ”Persona summon”-attacker, när serien tyckas vara fylld av spännande Personor (från coola Triglav till kusliga Alice och den… suspekta Mara).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.