Första intrycken av Playstation VR

Det här är ett tillbehör till Playstation 4, men på samma gång är det en ny konsol. Man skulle kunna säga att den där processorboxen är som en 32X (och ja, alla associationer till den). Det råkar bara vara en ny konsol som kräver att du kopplar en Playstation 4 till den, men som i gengäld är bakåtkompatibel. Därför kan man också betrakta det här som en konsolrelease vad spelen beträffar. Och det känns lite så.

Playstation har aldrig haft ett genuint starkt releaseutbud, möjligen med undantag för Vita. Och det här är lite grann samma känsla. Det finns ingen given systemsäljare och en rad spel som visserligen är helt okej, men som knappast skulle ha väckt någon uppmärksamhet utan själva VR-grejen. Å andra sidan är VR själva grejen, så låt oss titta på den innan jag går in närmare på spelen.

Att koppla in det hela är en enkel historia, med tanke på hur mycket kablage det är. Processorboxen hoppar in mellan TV:n och konsolen, men ska sedan också ha både USB-anslutning och ström. Sen går en lång navelsträng till själva headsetet, och på vägen kan man koppla in hörlurar. De medföljande är vanliga pluggar men vilka som helst går att använda – förutsatt att de passar runt eller under headsetet. Sen behövs förstås en Playstation Camera, som jag var förutseende nog att skaffa tidigare.

Med allt detta redo kan man ta på sig hjälmen, vilket är relativt smidigt. Visiret går att dra fram och huvudbandet går att dra bak. Det är lite trassligt att ha en kabel hängande bakom örat, men det är inget man märker när man väl är inne. Det viktiga är att justera headsetet i höjdled och skruva åt om det inte sitter ordentligt. Jag uppskattar verkligen att det går utmärkt med glasögon, och eftersom hela tyngden sitter ovanpå och baktill på huvudet blir det inte jobbigt. Det påminner lite om en tyngre cykelhjälm, ungefär.

Skärpan då. Min enda VR-erfarenhet hittills är det första utvecklingskitet till Oculus Rift, samt en Cardboard, så jag hade inte mycket att jämföra med. När man inte är inne i ett VR-spel visas helt enkelt skärmen, i några valbara storlekar. Det blir ungefär som att kika på en 480p-TV i 100 tum. En riktigt bra 480p-TV då visserligen, men lågupplösningen kommer man inte ifrån. Rastret som uppstår mellan pixlarna är däremot minimerat, och det är bättre än att kolla på en tjock-TV. Jag skulle snarare jämföra det med en gammal monitor. Det blir suddigt utåt kanterna men hyfsat skarpt i mitten.

Men det här är första generationen av kommersiell VR, och jag är nöjd med det. Det viktigaste är att det skapar inlevelse, och det gör Playstation VR med besked. Med headsetet följer en demoskiva (en demoskiva!) som bjuder på smakprov av ett gäng spel. Och det är verkligen bara smakprov, som ofta är över på några minuter. Men det är viktigt, särskilt för VR. Det går inte att säga från person till person hur man upplever ett spel, och illamående kan vara en faktor.

Många klagade på Driveclub VR, men jag märkte inte av något. Cockpitkänslan är utmärkt, men däremot gör upplösningen att bakgrunden känns onödigt flimrig, lite som gamla Sega Rally. I övrigt rullar det på bra, men jag känner inte något jättesug att köpa hela spelet. EVE: Valkyrie var bokstavligen för kort för att hinna uppfatta. Man får flyga i rymden och skjuta ner typ tre skepp, och så är det slut. Rigs erbjuder en halvlek och fungerar bättre, men är inte riktigt min grej.

De tre cockpitspelen passade inte riktigt mig, men Battlezone kändes bättre. Känslan är utmärkt och man lever sig snabbt in i att sitta i en svävartank. Något som också var grymt häftigt var dykardemot i VR Worlds. Jag tror inte riktigt att det här paketet är värt att köpa för sig, men dykningen är absolut det allra bästa sättet att introducera någon till VR. Det var det första jag testade, och bara någon minut in ville jag luta mig framåt för att se mig omkring bättre – och försökte instinktivt ta tag i räcket.

Demoskivan bjuder alltså på lite av varje, men inga långvariga upplevelser. Det gör däremot gratisspelet Playroom VR, som påminner en aning om Nintendoland. Många av upplevelserna bygger på att ha flera spelare i assymetrisk multiplayer, där en spelare har hjälmen och ser annat än de andra. Sen finns ett litet plattformsspel med robotarna från Playroom … och det är genialt. VR-känslan är skarpare än någon annanstans och trots (eller kanske tack vare) att man bara svävar bakom figuren som en annan Lakitu är inlevelsen total. Dualshocken förvandlas till ett multiverktyg och fungerar, som i många andra spel, som en fast hållpunkt i den virtuella världen. Plattformsgenren får helt nya dimensioner när man kan luta sig fram och kika bakom hörn. Den här biten är alltså också gratis och ett absolut måste att testa.

playroomvr_platformer

Hittills har jag ingen Move (min gamla har tydligen säckat ihop) och man behöver två för att verkligen utforska Harmonix Music VR, så det får vänta till senare. Jag har också spelat lite Thumper, som är ett rytmspel med actionsekvenser, lite som en blandning av Rez och Rock Band. Det spelet jag har lagt mest tid på är däremot Rez Infinite, så det får en alldeles egen recension inom kort.

En lite förbisedd funktion är Cinema Mode, som ju egentligen är det man ser hela tiden när man inte spelar VR-spel. Alla ordinarie spel går att spela och framstår då som att man kör dem på den där 100-tumsskärmen. Här testade jag Flower, som snabbt blev åksjukeframkallande (det enda hittills) med alla kameraåkningar. Street Fighter V blev däremot mäktigt, om än lågupplöst. Det problemet finns däremot inte med Last Blade 2 eller Mega Man 2, eller andra retrospel. De är ju liksom redan lågupplösta, och får istället lite CRT-känsla på köpet med rastret. Jag vet inte om det kommer att bli någon vana, men för den som måste slåss om TV:n så är det ju ett alternativ. Jo, och så testade jag Star Wars: The Force Awakens. Även där blir det lite grynigt, som om jag hade sett på DVD-versionen.

Man ska inte köpa en Playstation VR och vänta sig fantastisk kvalitet eller ett enormt spelutbud. Den fungerar bra men inte utmärkt, om man säger så. Framför allt tenderar skärmen att driva iväg i Cinema Mode och måste nollställas då och då. Även om Sony satsar hårt så är det inte alls säkert att det blir en succé och att vi kommer att fortsätta att få spel. Det finns inte heller egentligen någon långvarig upplevelse att utforska, och kanske är det bra det. Tekniken är inte riktigt färdig och speldesignen har inte kommit ikapp.

Det är lite som den andra generationen av spelkonsoler på sjuttiotalet. Magnavox Odyssey och tusen varianter av Pong hade tagit de första stapplande stegen, men sen kom riktiga konsoler som Fairchild Channel F, Atari 2600 och Colecovision. Rangliga burkar som knappt kunde få ut ett gäng fyrkanter på skärmen. Spelen var minst sagt experimentella och i många fall fullständigt usla. Det skulle dröja till den tredje generationen, till NES och Super Mario Bros, innan spelvärlden kom igång på allvar.

VR är fortfarande inte redo för massmarknaden. Det är en dyr grej för entusiaster som vill vara med från början och som tolererar brister. Systemsäljaren finns inte än. Men om vi säger så här: om jag hade varit 36 för fyrtio år sedan så hade jag DEFINITIVT köpt mig en Channel F, hur skruttig den än var. För att det ändå är ett smakprov av framtiden. Och om VR-spelen kommer att utvecklas i samma takt de kommande fyrtio åren … då har vi något fantastiskt att se fram emot!

Det här inlägget postades i Playstation 4, Spel och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.