Egentligen hade jag kunnat spela det för länge sedan. Originalversionen av La Mulana var, tillsammans med Cave Story, ett av de allra första framgångsrika indiespelen i modern tid. Numera är genren så överbefolkad att det är svårt att avgöra vilka av alla dessa ”Metroidvania-inspirerade toksvåra plattformsspel” som egentligen är något att ha, men La Mulana har fascinerat spelare i tio år, så något måste det ha att erbjuda. Nu har det i alla fall äntligen släppts till Vita, den enda konsolversionen sedan en Wii-konvertering för tre år sedan.

Komiskt nog känns det till en början nästan identiskt med Spelunky. Huvudpersonen börjar med en piska som enda vapen och rör sig ungefär likadant, har ungefär samma sorts räckvidd och slåss mot samma typer av fiender. Där är det väl snarare så att Spelunky har inspirerats av La Mulana snarare än tvärtom.

På samma sätt är det också väldigt oförlåtande, men till skillnad från Spelunky kan man i alla fall spara med jämna mellanrum. Det är en smärre förändring mot det ursprungliga spelet, där man bara kunde spara i startområdet, något som dock bör ha gjort det ännu mer frustrerande.

Och La Mulana är svårt, men samtidigt fascinerande. Nästan varenda skärm innehåller någon sorts hemlighet och det kryllar av kryptiska ledtrådar att lista ut. Det finns inte heller någon som helst handledning utan man får utforska tämligen fritt tills man stöter på ett hinder som kräver ett specifikt föremål, eller att man blir tokdödad av något jättemonster.

Det kan bli smått frustrerande ibland när man bokstavligen har hamnat i en återvändsgränd och måste teleportera upp till början av spelet igen. Men det är bara att kämpa vidare och göra allt för att sakta samla på sig vapen och förmågor. Och då har jag knappt skrapat på ytan än.