Jag kan i alla fall uppdatera lite med vad som händer. Jag har någon sorts rejäl inflammation i foten som gör att det är tidvis väldigt jobbigt att gå, och om det inte är jobbigt att gå så blir det desto jobbigare när jag har gått lite för mycket. Det gör att jag får hysteriskt ont (ungefär 8 på en skala från inget till outhärdligt) och måste lägga mig. Lägg på lite sporadisk feber så blir det inte mycket ork till att göra saker. Det har blivit mycket tv, mycket tittande på Youtube och så tog jag tillfället i akt att skaffa HBO Nordic så jag kan se av Game of Thrones medan den pågår.

Jag ska försöka blogga när orken tillåter. Nu har jag i alla fall ägnat kvällen åt Avatar, som jag har sett ett antal gånger nu. Det är fortfarande en makalös film, men när jag är så här krasslig är det först och främst inledningen som talar till mig. Det är en relativt diskret grej som aldrig tas upp, men det återkommande frihetstemat gäller inte minst Jake själv. Som förlamad är han fångad i sin kropp. När han får en ny möjlighet att åter springa är det som att födas på nytt. Det är därför han löper amok i början – inte för att han är ohyfsad eller okontrollerbar, utan för att han är i extas av att kunna gå, stå, springa, vicka på tårna och känna sanden mellan fötterna, efter flera år utan att kunna använda hela sin kropp. Han lockas ett tag av möjligheten att få tillbaka sina gamla ben, men inser att han kan leva hela sitt liv i sin nya kropp.

Nu är det inte fullt så illa för mig, men jag har haft andra besvär tidigare, och få saker är så underbara som att inse att smärta är borta och att man kan fortsätta som vanligt igen. Det är något som man inte tänker på i vanliga fall. Förhoppningsvis blir det ganska snart. Tills dess får jag leva ut genom filmens värld och mina egna drömmar. Ibland vore det onekligen trevligt om James Cameron kunde regissera dem också.