Jag har hunnit spela lite Dark Souls. Fortfarande är det mycket, mycket kvar och jag kan konstatera att jag knappast kommer att hinna klara allt innan jag skriver recensionen. Fast frågan är om det behövs. Liksom Demon’s Souls är Dark Souls ett spel man begriper väldigt snabbt. Ungefär samma sekund som spelet startar och… du är död.

Maken till misantropt spel har jag nog inte sett sedan föregångaren. Det är inte bara tufft och krävande, som Radiant Silvergun, det är bokstavligen elakt. Osjysst, på sina håll. Fast, för att parafrasera den briljante Marcus Cole: ”Jag brukade klaga på att Dark Souls var orättvist. Men sen tänkte jag: tänk om Dark Souls var rättvist och allt dåligt hände mig för att jag förtjänade det? Nu uppskattar jag verkligen Dark Souls orättvishet.”

Lyckligtvis har jag Ico att balansera det med. Ett på många sätt dystert och melankoliskt spel det också, men samtidigt upplyftande och vackert. Det behövs efter några timmar ren ångest.

Nämen godafton på dig. Tillåt mig att presentera kvällens meny: du.