Frozen är Disneys bästa på länge

Det var lite besvärligt att få se Frozen här i Östersund. Även om jag väldigt gärna ville se den, så var jag inte riktigt redo att sitta på den svenska föreställningen tillsammans med hundra ungar och deras föräldrar. Den engelska versionen känns snäppet mer legitim och, framför allt, är det också originalet. Med Idina Menzel. Så jag fick pallra mig dit på en av de få engelska visningarna.

Det är viktigt, eftersom Frozen är en återgång, möjligen tillfällig, till Disneys musikalera. Ni vet, då de tolkade klassiska sagor och alla brast ut i sång i alla lämpliga och olämpliga situationer. Den eran som gav oss A Whole New World, Be Prepared, Colours of the Wind och en sång om att en kvinna antingen ska underkasta sig sexuellt eller dö. Ni vet, den gyllene eran.

Frost är löst baserad på H.C. Andersens Snödrottningen, men är minst lika inspirerad av moderna musikaler, framför allt Wicked som gav oss en mer sympatisk tolkning av den onda häxan. Där spelades häxan av musikalartisten Idina Menzel, och det är definitivt ingen tillfällighet att snödrottningen har liknande drag. Historien kretsar kring prinsessorna Elsa (Menzel) och Anna (en bedårande Kristen Bell), som tidigt blir föräldralösa. De hade åtminstone haft varandra, om inte Elsas magiska krafter hade skrämt henne att gömma sig från omgivningen. Det är som X-Men-filmen och Skönheten och Odjuret i ljuv harmoni.

Eftersom det ändå är en Disney-film blir det förstås massvis av äventyr och en del galna upptåg, men ändå är Frozen mer seriös än många andra. Det finns inga talande djur (även om de kommer runt det på ett komiskt sätt) och den levande snögubben Olof är en briljant karaktär som faktiskt har en rimlig förklaring och flera klockrena scener. Det var lite oroande med den Ice Age-doftande trailern men scenen förekommer inte ens i filmen.

Tekniskt är det förstås ett mästerverk, där snö, is och vind känns trovärdigt även för en norrlänning som fick pulsa i snö bara för att ta sig till biografen. Jag gillar den starka norska inspirationen med en blandning av parodi och hyllning till vårt grannland, och den inledande körsången är magisk (och hade gärna fått släppas i en längre version).

Det är förstås packat med musik också. Förutom en del komiska inslag som lättar upp stämningen finns tre sensationella motiv. ”Do you want to build a snowman?” berättar den tårdrypande historien om syskonens uppväxt, medan ”For the first time in forever” introducerar den vuxna, oerfarna och naiva (och fullständigt bedårande, sa jag det?) Anna. Och när Elsa finner sig i sitt öde med den mäktiga musikalballaden ”Let it go” är det fantastiskt.

Som vanligt bjuder Disney på en film som fungerar på många plan. Barn kan uppskatta humorn och äventyret, men äldre ser den djupa tragedin och de relativt mångbottnade karaktärerna. Den enda egentliga bristen är att den inte är längre. Det rullar på lite för snabbt för att hinna förklara alla viktiga vändningar, och en halvtimme till hade inte skadat. Men alltså, detta är strålande.

frozen_elsa

Lämna ett svar