Fyrtio minnesvärda Amiga 500-titlar – del fyra

Ack! Trots att den är så minnesvärd så glömde jag helt att publicera den sista delen av fyrtio minnesvärda Amiga 500-spel. Men ingen fara, det är fortfarande jubileum, så ingen skada skedd. Låt oss titta närmare på ytterligare några intressanta spel.

Chuck Rock
Det finns något som kallas ”eurojank” och det kännetecknade en rad plattforms- och skjutaspel som inte var i närheten av lika polerade som sina japanska kamrater. Chuck Rock var ett ganska simpelt spel, men den charmiga inramningen och den enastående (om än enformiga) musiken gjorde det värt att spela ändå.

sf2_amiga
Street Fighter II
Det klassiska spelet som du minns det – fast med minutlånga laddningstider, trettiotvåfärgers grafik, minimala sprites, burkigt ljud och en spelkontroll med en enda knapp. Jag intalade mig att det minsann var lika bra, men någonstans där började jag inse att Amigan inte kunde mäta sig med allt på de nyare 16-bitarsformaten. Jämfört med en del horribla portningar som Spectrum och C64 var det däremot himmelskt.

Syndicate
Liksom Cannon Fodder ett realtidsstrategispel, men här med starkare rollspelsinslag. Den mörka, tryckta stämningen passade utmärkt som bakgrund till brutala gängkrig med superknarkade dödscyborger.

Hostages
Spelet som hette Rescue: The Embassy Mission på NES följde också med min Amiga, men jag förstod aldrig då hur det skulle spelas. Så jag bara körde inledningen om och om igen, där agenter kryssade mellan spotlights för att infiltrera en ambassad.

simonthesorcerer
Simon the Sorcerer
Vid sidan av Sierras och Lucasarts äventyr fanns det några utmanare och den bästa hette Simon the Sorcerer, som gjorde en ohejdad parodi på både spelgenren och fantasyvärlden. Jag kommer aldrig att glömma den miserabla träskvarelsen och hans usla soppa, eller den första gången Simon stoppade ner en hel stege i sin hatt.

SWIV
Silkworm-spelen hade redan etablerat ett spännande horisontellt shoot’em up-koncept där spelarna fick samsas om en helikopter och en jeep, men SWIV bytte perspektiv till mer typiskt bullet hell-vertikalt upplägg och fyllde spelet med tonvis av coola detaljer.

Lotus Turbo Challenge II
Amigan hade massor av bra bilspel – Jaguar XJ220 var en annan – men Lotus-trilogin var alltid mäktigast, med snygg inramning och grym bilkänsla som utnyttjade Amigans fördelar långt bättre än någon arkadkonvertering kunde åstadkomma.

rodland
Rodland
Bubble Bobble i all ära, men Amigan hade också Rodland, där två supergulliga animefigurer (innan jag hade upptäckt det här med anime) dunkade supergulliga fiender i marken på en rad plattformsskärmar, ackompanjerade av supergullig musik och en bonusnivå-fé som väckte helt nya känslor hos en ung Mikael.

Shufflepuck Café
Konceptet med shufflepuck är knappast unikt för spelvärlden, men det här spelet hade en cool, mörk sci-fi-inramning med en Star Wars-doftande cantina fylld med spelsugna varelser av alla de slag.

Stunt Car Racer
Egentligen var det ganska simpelt med en upphöjd bana där man åkte runt, men den enkla polygongrafiken gjorde det rätt slående. Särskilt när man råkade köra av banan och föll i backen för att se sin bil förvandlas till skrot.

Ja, det var fyrtio minnesvärda Amiga-spel men nu när jag rotar i minnesarkivet kommer jag hela tiden på fler. Jag måste sluta någonstans, men vill ändå passa på att nämna spel som Premiere, Bubba n’ Stix, James Pond II: Codename Robocod, Space Crusade, Clown-o-Mania, Bomb Jack, Rainbow Islands, Gods, PP Hammer, The New Zealand Story, Desert Strike, Agony, Bill’s Tomato Game, Super Cars II, Micro Machines och många andra som allihop bidrog till att göra Amiga 500 till en av tidernas bästa spelmaskiner.

Det här inlägget postades i Retro, Spel och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar till Fyrtio minnesvärda Amiga 500-titlar – del fyra

  1. Erik Malm skriver:

    Jag har spelat original-Silkworm (Amiga) och SNES-uppföljaren Super SWIV. Jag vill minnas att valet av jeep eller helikopter spelade mindre roll i ett vertikalscrollande spel, och att estetiken var nästan lika minimalistisk som i Xevious/Tiger Heli/Star Force. Meh.

    Dessutom skedde detta under min praoperiod på Lekia november ’94, och när en av mina handledare kom fram och sade ”Sopa!” så trodde jag att han menade att jag skulle göra det i stället för att spela, så jag svarade ”OK.” (det vore faktiskt inte mycket tråkigare) ^_^ Han hävdade att ”det här spelet är ju lätt”, men jag tvivlar på att han skulle klarat sig bättre än jag.

    Chuck Rock kan jag ha rört i någon minut (MegaDrive), men det är nog mest känt för ”magattacken” och reklamfrasen ”Unga bunga, it’s Chuck Rock!” (som jag reflexmässigt omvandlade till ”…it’s Tjock Snopp!” då en vän upprepade den ett par gånger för mycket). Har aldrig hört termen ”eurojank” förut, men det är precis vad det är.

    Syndicate (traumat av att ha Persuadertron:at ett femtiotal människor in i en futuristisk rälsbuss som därefter av okänd anledning exploderade…) och Shufflepuck Café (den där trollkarlen som egentligen var en goblin som sade ”Pii, shii!” varje gång han vann…) testade jag på PC eller Mac, och Rescue: The Embassy Mission hyrde jag och klarade (trist och extremt kort).

    Bomb Jack (Atari ST) var lite för simpelt, men arkadversionen av The New Zealand Story imponerade med sina glada färger och varierande vapen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.