Jag bröt till slut samman och köpte Dance Dance Revolution: New Moves, i brist på ett riktigt genomarbetat DDR. För bara tvåhundra kronor plus billig frakt från Tyskland var det i alla fall inte särskilt blodigt.

Recensioner har gnällt väldigt mycket på de så kallade storylägena, men jag sket högaktningsfullt i det och gick direkt till Free Mode. Där är det bara att välja en låt och dansa loss. Utöver startutbudet (som mestadels är fyllt med hemsk standardpop) finns ett gäng Konami-original, men jag köpte även två paket för att få tag på klassikerna ”Brilliant 2 U” och ”Kakumei”.

Anledningen till att jag inte spelar Dance Dance Revolution Extreme längre är enbart att det inte fungerar särskilt bra på LCD-tv, men det här spelet är betydligt mer flexibelt. Det går att ställa in timingen (manuellt, inte lika smidigt som i Rock Band), men redan från start var det okej.

Mattan som följer med är lätt vadderad men skapar praktiskt taget ingen dämpning för fötterna, så det blir lite stumt att hoppa runt på den. Men precisionen är annars helt okej. Det jag saknar är upphöjda knappar så att man kan känna att man står rätt. Kanske jag ska prova att lägga den gamla under.

Svettig blir man i alla fall efter ett gäng låtar, och utmaningen är helt okej. Det är inte alls svårt att få fullpott på fyra stjärnor, men längre upp i svårighetsgraderna gäller det att lära sig låtarna i förväg. Allra helst skulle jag dock vilja ha en bättre matta och då blir det direkt större investeringar, som det här halvfattiga spelet inte riktigt är värt. Men för pengarna var det i alla fall ett okej sätt att komma in i DDR igen.

Allt nytt tjafs med Move-viftning skyr jag däremot som pesten. DDR är fyra knappar, punkt slut.