Med inget särskilt att göra kliver jag ut genom dörren på Björkhammargatan för en långpromenad. Här bodde jag i femton år och varje centimeter av gatan är bekant, men ändå inte. Jag ser husen ligga där de alltid har legat men minnet vill måla dem i andra färger. Jag vänder ner på Tjärnvägen och passerar nummer elva där jag levde mina första år. Här bor numera en annan barnfamilj och en cykel ligger slängd på gräsmattan, men ändå stämmer inte bilden riktigt. Det är grannhuset som har förändrats. Med ny fasad och en borttagen nerfart till källargaraget är det nytt och fräscht, långt från det mörka småläskiga huset jag växte upp bredvid.
Längre ner på vägen håller en nyinflyttad kille på att renovera huset där pappas bästa kompis och granne växte upp. Bakom skymtar jag farmors gamla hus där blomsterprakten en gång fyllde hela gården. Färden går vidare ner på Ursviksgatan där cykelvägen breddades för några år sedan, förbi Ekbergs bageri som nu är stängt men där jag brukade köpa bröd på morgnarna innan förmiddagsskiftet ute på sommarjobbet på Rönnskär. Huset snett mittemot är försvunnet sedan länge, men tvärs över den lilla träddungen står fortfarande den gamla affärslängan kvar.
Här fanns, för närmare trettio år sedan, ett konditori där jag köpte geletennisrackets, men den lokalen har varit stängd sedan tidigt åttiotal. Auktionskammaren bredvid har öppet sporadiskt och gammalt skrot hägrar bakom slitna fönster. Jag tar vägen nedanför och passerar huset där Pierre, några år äldre än mig, fick in mig på Transformers för så länge sedan. Den Blurr jag fick av honom finns kvar i Östersund. Något som inte finns kvar är loppisen som i några år höll till i en gammal affärslokal bland de gamla husen så här nära skolan. Nu är det förbommat och en skylt med ”Rum” är det enda som antyder vad som kan finnas här nu.
Vägen mot ingång G på Örjanskolan används inte längre sedan renoveringen då ingången spärrades av, så jag går runt byggnaden och vinkar till eleverna i fönstren utanför mitt första klassrum. Jag kan inte låta bli att kliva in i matsalsbyggnaden och se mig omkring. Inte mycket har hänt där förutom att syslöjden uppenbarligen ersatts av lärarrum. Jag går ut bakvägen och hamnar på skolgården. Jag var med på invigningen efter renoveringen för ett antal år sedan så jag har sett de riktigt stora förändringarna, men mitt gamla fritids, en gammal kåk som stod i hörnet, är rivet sedan länge och ersatt med en barack med klassrum.
En märklig känsla kommer över mig. Jag känner mig lite som en inkräktare, en skum typ som inte har här att göra. Jag har inga barn här och jag är ingen lärare så varför står jag här och tittar? Det här var ju bara mitt liv i nio år och jag är bara en nostalgisk kuf. Jag vet inte om några av mina gamla lärare finns kvar dryga femton år senare, men jag lämnar skolan. Jag noterar att den gamla grusplanen nu är uppfräschad och gräsbelagd men inhägnad, på bekostnad av den gamla härliga men livsfarliga lekparken ovanför som nu inte längre finns kvar. Den gamla gräsplanen ser övervuxen ut och träläktarna sorgsna.
I vad som i brist på bättre ord får kallas centrum fortsätter den långdragna rockaden. Apoteket har fått Konsums gamla lokaler som, har jag för mig, var polisstation ett tag. Sporthallen där åratal av penalism satte spår i mitt barnahjärta finns kvar och har en ny ingång, men är i övrigt sig lik. Där det en gång fanns en bank och post finns däremot nu bara Allbutiken, även den flyttad från annat håll. Jag tar en hamburgare på Sibylla och bläddrar förstrött i en videotidning.
Från Centrum till Söder är vägen kort, över en järnväg och förbi en lokhall som förmodligen aldrig har förändrats och aldrig kommer att göra det heller innan meteoren utplånar jorden år 45689. Prylbutiken som en gång hette Reja och där jag köpte mitt rymdlego är numera ersatt av en annan prylbutik, dock utan lego. Längre bort längs vägen, nu på väg hemåt igen men en annan sträcka, finns Albatross kvar, proppad av godis och krafs. Även restaurang Irna, en gång spännande och fräsch, ligger kvar.
Längre bort bodde kompisen Andreas pappa, efter att föräldrarna hade skiljt sig, en smått otänkbar situation på den tiden. Enligt skylten på grinden bor han fortfarande kvar. Skoaffären är stängd och den som äger huset nu har satt in märkliga vertikala fönster i ett försök att fräscha upp byggnaden. Jag går vidare och skymtar kompisen Nils gamla trevåningshus, där vi spelade Super Nintendo på översta våningen och körde rollspelskampanjer i parti och minut. På andra sidan vägen håller balkongerna att sacka ihop men på taket sitter tidernas största parabolantenn. Jag hoppas de har fullt upp med att se på tv och inte går ut för lite frisk luft för då har vi en repris på vad som hände i Skellefteå för några år sedan. Ingången till grannarna Polisen är igenvuxen men huset verkar vara i bruk på andra sätt nu.
Under viadukten luktar det fränt av avgaser från snabbleden ovanför. Jag följer gångbanan upp mot Sävenäsvägen och passerar en gammal utelänga med pangade, halvt igenbommade fönster som har sett ut så där så länge jag kan minnas. I bostadsområdet till vänster bodde Anders, min rollspels- och figurmålarkompanjon i många år. En gata upp så passerar jag auktionskammaren igen fast i rät vinkel mot tidigare. Ännu en Skelleftebuss åker förbi, i en färg som om den stått ute i solen i tjugo år, men jag tror att det är meningen att den ska se ut så.
Uppför backen längs Myrängsvägen passerar jag ett hus där jag en gång, för tjugofyra år sedan eller så, hade en kompis som jag nu inte ens minns namnet på. Lekplatsen tvärs över korsningen är kvar men de gamla klätterställningarna är borta även här. Barn får alldeles för få chanser att leka ihjäl sig numera.
Här framme i korsningen mellan bussgatan och Myrängsvägen är inget kvar. På ena hörnet bodde farmor fram tills hon gick bort 2007. På hörnet mitt emot fanns stora bostadshus och, lämpligt nog, kvarterskiosken Hörnan. De husen jämnades med marken på nittiotalet och Hörnan flyttade till ett annat hörn av korsningen, men nu har de konkursat. Jag går upp över den stora gräsytan där de gamla husen stod. Där kompisen Frank bodde, på andra våningen där vi lekte med He-Man och lyssnade på Ronny och Ragge, dit går det inte ens att ta sig, utan en rejäl trappstege och möjligheten att se rätt dum ut. Men gungorna står kvar, fast småbjörkar har börjat blockera tillgången.
På väg tillbaka hemåt korsar jag Tjärnvägen, förbi det en gång otäcka huset och ner till Svandammen. Här kan det knappast finnas någon sanktionerad befolkning längre, för det halvt kollapsade stängslet som knappt höll mig ute från området en gång i tiden kan knappast hålla en motiverad gräsand inne längre. Jag står en stund på bron, under vilken den lilla bäcken är mer eller mindre igenvuxen. Sen går jag den sista vägen uppför backen och är hemhemma igen, efter en irrfärd genom ett Skelleftehamn som försvunnit.