Good Omens

En bok jag troligen borde ha läst för länge sedan är Good Omens. Neil Gaiman och Terry Pratchett slog sig ihop för att skriva en berättelse som kombinerar deras styrkor, i form av en tolkning av den bibliska apokalypsen. Gaiman är ju specialist på det här med övernaturliga krafter som verkar i den moderna världen, som i Sandman och American Gods, och Pratchett skriver fantastiska karaktärer och driver iväg i märkligt detaljerade beskrivningar av allt möjligt. Här får vi möta ängeln Aziraphale och demonen Crowley som följt mänskligheten bokstavligen från början och börjar förbereda sig för den förutspådda apokalypsen med allt vad det innebär av Antikrists födelse och de fyra ryttarna och regn av fisk och sånt. Men liksom Pratchetts Döden (som för övrigt är utlånad hit om än med en lite annan personlighet) har de varit på jorden för länge och fäst sig vid tillvaron, och de börjar tvivla på poängen med det hela.

Utöver de två kretsar historien kring en rad färgstarka personligheter som allihop oundvikligen dras mot finalen, och på vägen blir det snabba nerslag i olika scener. Ibland blir det nästan för mycket och känns som när exempelvis Family Guy helt plötsligt kastar in en non sequitur bara för att jävlas. Det är lite svårt att följa vad som faktiskt är viktigt och inte, och en del av de här sidoberättelserna rinner bara ut i sanden. Jag hade nog hellre sett att mer tid hade lagts på de faktiska huvudpersonerna.

Fast man ska nog inte gräva för djupt i det hela. Good Omens var ett spontant kompisprojekt mellan två av tidernas mest galna och fantasifulla författare, och det är en bok fullspäckad med charm, absurditeter och smarta dialoger. Nu har väl större delen av världen redan läst den, men har du inte gjort det bör du nog ändra på den saken. Om inte annat för att förbereda dig på den kommande tv-serien som ser rätt lovande ut.

Lämna ett svar