Grattis på tjugoårsdagen, Playstation 2

Världens mest framgångsrika konsol fyller tjugo år idag. Den 4 mars 2000 släpptes Playstation 2 med buller och bång i Japan efter en hype som knappt går att överskatta. Det hade talats om att konsolen skulle simulera verkliga känslor (därav namnet Emotion Engine på dess processor), låt oss besöka The Matrix i realtid och att den inte fick säljas i Irak för att Saddam Hussein (minns ni honom?) skulle kunna seriekoppla dem och använda som en superdator för att styra missiler. Nu blev det inte riktigt så, men efter 155 miljoner sålda konsoler och en kommersiell livstid som sträckte sig fram till veckorna innan Playstation 4 släpptes blev det en dundersuccé som ledigt tog kål på alla konkurrenter.

På dess födelsedag listade jag de tjugo bästa Dreamcast-spelen, men det vore nästan orättvist att behöva begränsa Playstation 2-utbudet så mycket. Även om jag filtrerar bort de flesta konverteringarna och samlingarna så fick konsolen förstås en lång rad superklassiker. Så låt mig gå igenom de trettio bästa.

30. Espgaluda
Playstation 2 hade massvis av grymma arkadshooters, men jag fick aldrig tag på Dodonpachi Daioujou och Gradius V släpptes lite för sent för att jag skulle hinna uppskatta det ordentligt. Espgaluda var däremot en bra ersättare och ett grymt intensivt bullet hell.

29. Canis Canem Edit
Spelet som annars var känt som Bully fick tidigt ett dåligt rykte och sades gå ut på att mobba folk. Verkligheten var den motsatta – vi spelade som en osnuten skitunge som ändå stod upp för de svaga mot spelets riktiga mobbare. I övrigt var det en utmärkt variant på Grand Theft Auto-konceptet fast placerat i en skola.

28. Rez
Jag spelade aldrig Dreamcast-originalet, men det här blev definitivt en favorit. Så här i efterhand inser jag att jag inte riktigt förälskade mig i spelet förrän det kom till VR, men Tetsuya Mizuguchis synestetiska mästerverk är en klassiker.

27. Dynasty Warriors 5
Den här serien blev en trogen följeslagare under Playstation 2-eran och även om spelen var ytterst likartade blev de ständigt bättre, och del fem blev följaktligen bäst. Otaliga timmar lades på att spöa enorma arméer och att försöka motstå lockelsen att följa efter Lu Bu.

26. Transformers
Det här spelet var långt bättre än det hade någon som helst anledning att vara. Det var sanslöst snyggt, hade enorma öppna världar att utforska och en del riktigt kreativa specialförmågor som mestadels kompenserade för att vi spelade med de trista Armada-karaktärerna istället för de ursprungliga. Det Japan-exklusiva Transformers-spelet med G1-figurerna var dock dunderuselt deluxe, så vi hade nog tur ändå.

25. Grand Theft Auto: Vice City
Av de tre GTA-spelen på konsolen är det Vice City som ligger närmast om hjärtat, mycket tack vare 80-talstemat som innebar att musiken var konsekvent lysande på alla radiostationerna. De neonupplysta stränderna var också betydligt roligare att åka runt på än de trista storstadsgatorna i trean eller San Andreas. Det enda som skulle kunna få mig intresserad av ett GTA igen vore om de återvänder till den här eran.

24. Baldur’s Gate: Dark Alliance
Det var inte lätt att vara ett tidigt Playstation 2-fan. Medan Dreamcast-ägare stoltserade med briljanta 2D-fighters och polerade arkadupplevelser var tidiga PS2-titlar ofta lågupplösta och gryniga. Dark Alliance var det första som visade vad konsolen gick för, med knivskarp grafik och en del vansinniga effekter. Så jag kutade runt i katakomber i timtals och hackade skelett och råttor.

23. Persona 4
Det släpptes väldigt sent, och jag uppskattade det inte riktigt förrän Vita-konverteringen, men Persona 4 var briljant redan då. Den stilrena designen och det fenomenala berättandet gjorde att det håller än idag, vilket man inte kan säga om många Playstation 2-spel.

22. Pop’n Music 10
Ett tag var Konami stenhårt inne på att släppa sina märkliga arkadmusikspel till hemmabruk med diverse märkliga kontroller. Pop’n Music var en stiliserad version av Beat Mania, med färgglada knappar men sanslös utmaning. Jag köpte ett par versioner men fastnade mest för del tio som hade ett rejält musikutbud, på den tiden då sånt fanns på plats direkt i spelen.

21. Gran Turismo 3: A-spec
Det ska mycket till för att intressera mig för bilspel, men Gran Turismo och Gran Turismo 3 är undantagen. Det här kändes bokstavligen fotorealistiskt, vilket är lite lustigt i efterhand. Men det var extremt kul att spela och erbjöd hur mycket utmaningar som helst.

20. New Power Instinct Matrimelee
Om det nu finns en officiell översättning av det här spelets titel. Det var i alla fall en uppdaterad version av Neo-Geo-spelet med ytterligare ett par karaktärer och släpptes enbart i Japan, av sökmotorn Excite, med den licensierade boxaren Bobby Ologun. Som om spelet inte var märkligt nog redan.

19. Metal Gear Solid 2
Spelet som egenhändigt mördade Dreamcasten med en välplacerad E3-trailer som omedelbart övertygade alla att Playstation 2 var det bästa som hänt mänskligheten. I efterhand var det visserligen en lite märklig story där Snake ersattes av Raiden, men visst, det höll måttet och var dessutom snyggt så in i helsike.

18. Final Fantasy XII
Att ett så fenomenalt spel kommer först på artonde plats säger en del om den här konsolen. Det släpptes sent, men var med god marginal det bästa Final Fantasy-spelet på konsolen, och senare HD-konverteringar har visat att den klockrena designen, både grafiskt och spelmässigt, var långt före sin tid.

17. Gitaroo Man
I samma stil som Parappa the Rapper eller Bust a Groove var Gitaroo Man ett banbaserat musikspel där det gällde att klara sig genom en serie märkliga låtar. Storyn var lagom fånig, men den stora behållningen var förstås soundtracket med ”Flyin’ to your heart” och ”The Legendary Theme” som främsta höjdpunkter.

16. Guitar Freak 4th/Drum Mania 3rd
Några år innan Guitar Hero och Rock Band spelade jag intensivt med gitarr och trummor i Konamis strålande musikspel. Det var också anledningen till att jag importerade en japansk konsol, som vid premiären hade fått en konvertering av det första Drum Mania. Beväpnad med den taffliga trumplattan och billiga gitarrkopior spelade jag klassiska låtar och en del märklig japansk pop. Det främsta minnet var när jag tog med det hela till en spelhelg i Eskilstuna och det spelades ”Jingle Bells” hela natten.

15. Bombastic
Det här pusselspelet dök upp från ingenstans. Eller visst, det var egentligen en uppföljare, men det tidigare spelet hade inte alls samma intensitet. I Bombastic skulle man flippa runt tärningar, som sedan började explodera. Det blev kaotiskt och extremt kul.

14. Katamari Damacy
Innan indiespelen egentligen kommit igång var det upp till de etablerade spelföretagen att ibland släppa märkliga titlar. Det blir knappast märkligare än Katamari Damacy, som gick ut på att rulla en klibbig boll genom Japan och samla ihop allt till en jätteboll, tills man var stor nog att rulla runt på jordklotet och rulla upp länder. Jo.

13. Suikoden V
Det sista riktiga Suikoden-spelet var en riktig höjdare, som byggde på en pytteliten bakgrundshistoria från en karaktär i Suikoden II. Men trots det var det en sedvanlig fantastisk historia med 108 intressanta och väldesignade hjältar, fantastisk musik och massvis med personlighet. Att det aldrig har konverterats någon annanstans är närmast brottsligt.

12. Singstar 80′s
Egentligen kan vilket Singstar som helst listas här, men 80-talsversionen var allra skönast. Förutom klassiker som ”Poison”, ”Karma Chameleon” och ”I Want To Know What Love Is” innehöll det svenska allsångsklassiker som ”Den Hon Vill Ha”, ”Så Länge Vi Har Varann” och ”Fantasi”. Fast när Playstation 3-versionen erbjöd nerladdningsbara låtar togs konceptet förstås till sin logiska slutpunkt och de här separata skivorna blev ett minne blott.

11. Soul Calibur 3
Även om tvåan var bra blev jag aldrig riktigt dunderförälskad i den, mycket på grund av märkliga karaktärsval. Trean rättade till allt sånt och stoppade in precis alla karaktärer som jag brydde mig om. Samtidigt erbjöd det för första gången möjligheten att skapa egna. Och så var det tveklöst ett av de snyggaste Playstation 2-spelen med effekter som konsolen egentligen inte borde klara av. Definitivt ett spel som förtjänar en HD-version.

10. Prince of Persia: Sands of Time
Ubisoft blev helt plötsligt ett relevant spelföretag efter att ha varit praktiskt taget osynliga i flera generationer. Det här spelet var elegant, välberättat och hade en fantastisk spelkänsla. Uppföljarna överträffade det rent tekniskt men tappade mycket av sagobokscharmen.

9. Shadow of the Colossus
Det kom lite dåligt till, för samtidigt som jag försökte imponeras av den sanslösa tekniken som pressade konsolen långt bortom sina gränser så hade jag börjat spela Xbox 360, och det kändes onekligen gammalt ändå. Men visst, designmässigt är det fortfarande fenomenalt, musiken är magisk (jag köpte direkt soundtracket) och inget annat spel har egentligen försök efterlikna det. Nån gång borde jag kanske lägga lite tid på den där remaken också.

8. Capcom vs SNK 2
Det blir mycket fightingspel här i toppen, och det här spelet är ett som har levt kvar länge. Det är inte riktigt det bästa från varken Capcom eller SNK, men fortfarande en höjdare med några riktigt roliga karaktärer och dessutom ett extremt varierat upplägg. Spelkänslan är också strålande.

7. Beyond Good & Evil
Det är egentligen ett lite udda spel som var långt före sin tid, med en del märkligheter rent speltekniskt. Men den övergripande upplevelsen var fantastisk, och Jades äventyr är definitivt värt att uppleva än idag. Jag har inga som helst förväntningar att dagens Ubisoft kommer att kunna göra ett lika tajt och charmigt spel av tvåan.

6. Garou: Mark of the Wolves
Okej, det var en några år sen konvertering men jag gör ett undantag (eller två, se nedan) för den här superklassikern som slutligen visade att Playstation 2 minsann kunde stoltsera med perfekt 2D-grafik om man bara ansträngde sig. Garou är en tidlös klassiker och fortfarande värt att spela, så just den här versionen är väl inte nödvändig att leta rätt på. Men oj vad det spelades.

5. Street Fighter III: Third Strike
Jo, även här blir det ett undantag eftersom spelet trots allt ligger på min topp 10-lista överlag. Den här versionen var utmärkt och (i teorin) arkadperfekt, och Third Strike behöver väl ingen närmare presentation. Det når dock inte den absoluta toppen i den här versionen, även om jag gick över till att spela den när jag packade undan Dreamcasten.

4. Suikoden III
Det här var faktiskt spelet som fick mig att fastna för serien, och det var det första spelet som tvingade mig att chippa min konsol eftersom Konami vägrade släppa det i Europa. Det var bara snäppet sämre än det magiska Suikoden II och erbjöd en lång, komplex berättelse med flera olika perspektiv, till och med inklusive spelets fiender.

3. Dance Dance Revolution Extreme
Bemani-genren fick sin höjdpunkt med Dance Dance Revolution, och den importerade japanska höjdpunkten DDR Extreme erbjöd mer låtar än jag någonsin orkade med att dansa till på raken. Ett tag investerade jag mycket av mina studentpengar på vadderade, rejäla mattor och dansade mig svettig till höjdare som ”Max 300″, ”Destiny Lovers”, ”Love Shine”, ”Kakumei” och ”Aoi Syoudou”.

2. Virtua Fighter 4 Evolution
Lite ironiskt var det först som tredjepartsutvecklare som Sega lyckades intressera mig för sin Virtua Fighter-serie. Jag föll pladask för fyran och när sedan Evolution släpptes var det ännu lite bättre. Under några år åkte jag bokstavligen land och rike runt för att spela mot det lilla men hett engagerade communityt, och fick lära mig märklig terminologi och extremt komplexa försvarstekniker. Samtidigt var det ett fullspäckat enspelarspel där de simulerade arkadturneringarna höll mig upptagen i timtals.

1. Ico
Det allra bästa och mest magiska Playstation 2-spelet är Fumito Uedas debuttitel, Ico. Trots att jag bara har spelat det kanske tio timmar totalt, kanske två gånger rakt igenom, är det en sån där spelupplevelse som aldrig kommer att glömmas bort. Även om den senare HD-versionen är mer polerad känns det som ett perfekt spel för konsolen, där de tekniska bristerna nästan blir en del av upplevelsen.

Det här inlägget postades i Retro, Spel och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar till Grattis på tjugoårsdagen, Playstation 2

  1. Erik Malm skriver:

    Grattis på tjugoårsdagen, PlayStation 2, 4/3/2020

    Inte en chans att jag orkar ranka alla PS2-fightingspel, så jag listar i stället några av de titlar jag spontant förknippar med konsollen och ännu inte skrivit om.

    X-Men: Next Dimension (Paradox Development, 2002)

    Jag läser att Paradox Development under namnet Midway Studios Los Angeles utvecklat diverse B-wrestlingspel och Mortal Kombat Shaolin Monks. Det förvånar mig inte.

    Mutant Academy-trilogin byggde på X-Men-filmerna (första spelet släpptes samma dag som första filmen hade premiär). Jag har inte testat de två första delarna, men att döma av trean är det nog lika så gott. Det ser ut som han med bockfoten, 3D-miljöerna och perspektiven gör det svårt att orientera sig, mätarsystemet är komplicerat på ett meningslöst sätt och spelkänslan är nästan obefintlig. Laddningstiderna slår också rekord.

    Några av superattackerna är minnesvärda (Mystiques krypskyttesikte, Bishops ”släng en pistol på marken och skjut innan motståndaren plockar upp den”), och röstskådespeleriet har viss ”narm charm” (Nightcrawler: ”I’ll turn you into schnitzel!”), men för att citera dig: ”Det här känns inte som den riktiga Wolverine, det känns som nån (dålig) cosplayare….”

    Sammanfattning: Spela Capcoms Marvelfighters i stället.

    Betyg: 3/10

    Britney’s Dance Beat (THQ, 2002)

    Det enda musikspelet i min samling är inte bra, men inte direkt uselt. Vad jag förstår är det inte anpassat för dansmattor, det innehåller bara fem låtar (och inte favoriten ”(You Drive Me) Crazy”) och man kan inte ens spela som Britney. Till vårt förfogande står i stället sex generiska dansare, varav Enrique är misstänkt lik Ricky Martin.

    I dessa F2P-mobage-dagar är det lätt att bli nostalgisk över det faktum att till och med hastigt ihopslängda cash grabs som det här och Spice World faktiskt blev riktiga konsolspel runt millennieskiftet. Det hade onekligen varit kul med någon sorts MTV-crossover där man fick styra Britney, Justin Timberlake, Beyoncé och så vidare, genom deras mest kända videor.

    Sammanfattning: Lika kasst som allt annat Britney gjort efter år 2000. There, I said it.

    Betyg: 3/10

    Rumble Roses (Yuke’s, 2004)

    Jag har tidigare beklagat att fighting/wrestling-hybridspel är en outnyttjad källa. Under tidigt 90-tal prövades konceptet med skiftande resultat: minns Data Easts Death Brade: Mutant Fighter, Taitos Ring Rage, SNKs King of the Monsters och 3 Count Bout/Fire Suplex och förstås Capcoms Slam Masters-duologi. Detta millennium har hittills bidragit med två varianter av Kinnikuman (inga höjdare trots skyhög potential), ett WWE-”arkad”-spel (rätt segt) samt just Rumble Roses-serien.

    RR använder samma motor som WWE Smackdown: Here Comes the Pain (en referens till Brock Lesnars catchphrase, som för övrigt fått till följd att jag alltid väntar mig att Roxette skall sjunga ”Wah wah, here comes the pain” i stället för ”…here comes the sun” i ”June Afternoon”).

    Rörelseschemat är tillräckligt varierat, men hela spelet går i princip ut på att time:a sin slag/greppkontring rätt och hoppas på att motståndaren inte gör detsamma. Det, och att masha som en galning när man fastnat i ett submission hold. Vilket man ofta gör.

    Roligast är att man kan använda tre olika superattacker: Killer Moves (standard), Lethal Moves (kräver en viss position, till exempel bakom motståndarens rygg eller uppe på en hörnstolpe) samt, eh, Humiliation Moves. Många av greppen får motståndaren (eller en själv, eller båda) att inta suggestiva positioner, vilket fyller Humiliation-mätaren. När den maxas visas en kort sekvens där karaktären rodnar och därefter är mottaglig för en HM.

    Ja, det här spelet lever på fanservice av det mindre smakfulla slaget. Som tur är levererar det också en hel del charm och mer eller mindre avsiktlig humor. Varje karaktär har en Face (god)- och en Heel (ond)-persona, och de senare har ofta lustiga förklaringar till sina imageskiften. Ryoko Tani-expyn Makoto Aihara ledsnar på pressen, byter om till jacka och short shorts*, tränar på ett ögonblick bort sin japanska accent och ippon seoi-kastar ett träd i sitt nya intro. Hon insisterar på att hon nu är The Black Belt Demon, en ”bad girl”. Awww, so cute!

    * Natalia: Jag blir irriterad på den där Black Belt Demon… hon har mycket kläder på överkroppen men inget på underkroppen, som Kalle Anka….

    Storyläget är lika obetalbart. När Aigle-hjärntvättad-till-Killer Khan morrar ”Bloody Shadow bad lady. She steals goats!” och propra lärarinnan Miss Spencer förklarar att hon var lagkapten i brottning i college, kan man inte annat än le.

    Uppföljaren Rumble Roses XX var X-Box 360-exklusiv, buggig och innehöll ännu mer pinsamheter (Humiliation Mini Games!). Det bjöd även på tag-supers och ett fightingläge, men RR-sagan tycks ha tagit slut här. Om det nu inte blir ett crowdfundat Rumble Roses XXX…. Heh.

    Sammanfattning: Wrestlingspelens Dead or Alive.

    Betyg: 3/10

    Narutimate Accel 2 (CyberConnect2, 2007)

    Naruto-universumet skulle kunna ligga till grund ett fantastiskt fightingspel, om någon lade ned den erforderliga mängden arbete. Men varför skulle någon göra det, när man kan spotta fram nästan vad skräp som helst, kalla det en ”partyfighter” och sälja på namnet?

    Narutimate-serien ligger någonstans mellan mer ortodoxa (men intetsägande) Gekitou Ninja Taisen!/Clash of Ninja och arenafightern Ultimate Storm. Man kan röra sig mellan olika ”nivåer” i bakgrunden, utnyttja terrängen och plocka upp power-ups och specialvapen.

    Mix-upen står mellan attack och guard break-attack, eftersom man inte kan ducka. Detta koncept har aldrig fungerat i fightingspel och kommer heller aldrig att göra det. Fight me, Fantasy Strike-fans.

    Än värre är att Kawarimi no Jutsu (”försvinna och lämna en stock efter sig”) kan användas när man blir träffad, vilket gör de flesta attacker riskabla även på träff. Detta leder ofta till att spelarna utför Kawarimi efter Kawarimi tills någon får slut på chakra (supermätare). Då tar i regel även matchen slut, eftersom de flesta karaktärer har infinita combos.

    Vissa attacker leder dessutom till minispel där den som blivit träffad kan time:a en knapptryckning för att byta plats med motståndaren, och sedan fortsätter processen med snabbare och snabbare timing tills någon blir träffad.

    Vidare kan assist-attacker användas när som helst, till ingen kostnad och med minimala cooldown-perioder, vilket hjälper en ur svåra lägen utan någon som helst ansträngning.

    Då har jag inte ens gått in på ”button locks” (sekvenser som temporärt låser delar av motståndarens redan begränsade rörelsemönster eller offensiva/defensiva tekniker), banor som starkt premierar vissa karaktärer (vill DU möta Temari och hennes vind-jutsus på en liten klippavsats?) eller långa Ougi-cutscenes där man förväntas trycka på rätt knappar i snabb följd för att öka/minska skadan.

    Det är som sagt rätt sämst att kvaliteten hos ett animebaserat fightingspel oftast står i omvänd korrelation till animens popularitet. Visst har jag haft rätt kul med NA2, men vem måste jag mordhota för att få ett Arcana Heart-liknande Naruto, ett BlazBlue-artat JoJo eller ett Kinnikuman i samma skola som KOF XI?

    Sammanfattning: Aho! Aho! (den där fågeln vars kraxande låter som ”dumskalle”)

    Betyg: 4/10

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.