Gremlins ett och två

För ett tag sedan var jag på åttiotalshumör och köpte på mig ett gäng klassiska filmer. En av dem var Gremlins. Jag hade inte sett den på väldigt länge och tyckte att det var dags igen. Och man man kan konstatera att Gremlins inte tillhör det årtiondets allra bästa. Det är ingen Ghostbusters, ingen Back to the Future och ingen The Goonies.

För er födda efter 1990 är Gremlins en skräckactionkomedi som handlar om den bedårande mogwai-varelsen Gizmo, som vakas över av en stereotyp kinesisk gubbe men hamnar i händerna på en resande försäljare och sedan hamnar hos hans familj i en sömnig småstad (som för övrigt har stora likheter med staden i Back to the Future). Den märkliga varelsen har tre regler som måste följas: undvik starkt ljus, blöt inte ner honom, och mata honom inte efter midnatt. Givetvis inträffar allt detta och en grupp onda mogwai föds och förvandlas snart till Gremlins, kreativt ondskefulla små jävlar som börjar terrorisera stan. Den smått generiske huvudpersonen och hans love interest måste hitta ett sätt att stoppa dem.

På det hela taget är det en helt okej film. Effekterna har åldrats rätt rejält men bygger nästan enbart på dockor och fysiska effekter, så det fungerar hyfsat. Och det finns någon sorts logisk följd, även om det blandas in en hel massa fristående karaktärer och separata scener, som den minnesvärda där den gamla elaka kärringen blir bjuden på sitt livs åktur. Gizmo var tokgullig (på ett lite läskigt sätt) och både han och ärke-Gremlinen Stripe blev ikoniska. Och vad gör man då? En fullständigt omotiverad uppföljare, sex år senare, så klart!

Gremlins 2 var det verkligen evigheter sedan jag såg, och jag såg nog den bara en gång för jag hade glömt bort det mesta. Huvudpersonen och numera förlovade flickvännen har flyttat till New York och lider som arbetare hos den hyperaktive media- och byggmogulen Daniel Clamp. Hmmm. Nånting känns bekant med det namnet. I alla fall, Gizmo tvingas lämna sin ursprungliga husse och råkar som av en slump hamna på forskningslaboratoriet i den gigantiska allt-i-ett-byggnaden där allt utspelar sig (ett laboratorium som drivs av Doktor Catheter, ohyggligt överspelad av Christopher Lee). Snart räddas han, men givetvis går allt åt skogen igen och en ny hord Gremlins tar över byggnaden.

Och sen vete sjutton vad som händer. Det finns ingen som helst logisk följd någonstans. Gremlins 2 har en början och ett ganska taffligt slut, och däremellan är det fullständigt osammanhängande scener som allihop går ut på att en massa Gremlins orsakar kaos. Forskningslaboratoriet ger upphov till en hel massa muterade special-Gremlins, som allihop blir gimmickar: en supersmart Gremlin som kan prata, en kvinnlig Gremlin, en Gremlin med vingar, en elektrisk Gremlin och så vidare. Det är som om hela manuset hade skrivits genom att man brainstormade skämt och sedan rafsade ner allihop från anslagstavlan och började filma dem i den ordningen de hamnade. Eller … som om det hade skrivits av Gremlins.

När (den redan då bortglömde) åttiotalsikonen Hulk Hogan ställer sig upp i biosalongen för att skrika åt att Gremlins just har avbrutit filmen Gremlins 2, eller när filmrecensenten Leonard Maltin recenserar den första filmen och blir attackerad i direktsändning, eller för den delen då Tru … jag menar Clamp försöker övertala huvudpersonerna att göra merchandise av Gizmo, då känns det svårt att veta vad filmen egentligen vill. Självironisk humor kan vara bra, se bara på Spaceballs. Men som sista sucken för den faktiska merchandisehype som hade plågat hela andra hälften av åttiotalet känns filmen mest cynisk. ”Okej, Gremlins-grejerna har slutat sälja, bäst att vi gör en film till.” Och så kryddas det med ännu mer produktplacering.

Även om den genererade ett helt okej NES-spel och snart hamnar i Lego Dimensions så är inte Gremlins någon stor filmserie. Den första filmen är sevärd, men den andra bör du helst låta bli. Och givetvis verkar någon ha fått för sig att det behövs en tredje film …

gremlins

Det här inlägget postades i Film och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Ett svar till Gremlins ett och två

  1. Erik Malm skriver:

    Jag hatar Gremlins, och kan inte riktigt förklara varför. Jag har svårt för blandningen av familjekomedi och brutalt våld (ettans gremlin i köksmixer och tvåans gremlin med k-pist). Stämningen är allmänt makaber och luguber, exempelvis då Phoebe Cates karaktär berättar om hur hennes far fastnade i skorstenen då han lekte jultomte.

    Kanske beror det även på att jag var för ung för att vara intresserad när filmerna kom, och att jag tröttnat på alla parodier och referenser när jag väl såg dem. (Detsamma gäller för övrigt Back to the Future, Indiana Jones och i viss mån Ghostbusters.) För mig var 80-talet tecknad film och spel… ja, ungefär som nu, alltså.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.