Grym Mega Man-samling

Jag köpte inte Mega Man: Legacy Collection direkt när den släpptes eftersom det pratades en hel del om problem med småbuggar. Men vid det här laget ska det mesta vara fixat, så jag passade på med rean nyligen. Mega Man-spelen har ju samlats och getts ut nästan oräkneliga gånger. Vi har knappast hunnit sakna den blå bombaren (varför kallas han egentligen så – han har bara använt bomber i ett spel och då var han ju grå!), och jag äger otaliga versioner av tvåan. Låt se … originalet till Famicom (snyggare omslag än vårt hemska), i Mega Man: Anniversary Collection till Playstation 2, via den nerladdade PSone-versionen på japanska Playstation 3, på Virtual Console till Wii, och så vill jag minnas att jag har någon portabel version också.

De andra spelen köper jag däremot sällan, så därför är det här en ganska matig samling. Del fyra till sex spelade jag bara en gång, för länge sedan, och med tanke på vilken rejäl utmaning varje spel bjuder på finns det en hel del att hämta bara där. Och spelen är raka konverteringar med en del emuleringstricks, som att skala upp bilden, lägga på lite hemskt TV-filter, använda snabbsparning (för att slippa de mackliga lösenorden) och sånt. I övrigt verkar de generellt kompletta, med slowdown där det ska vara slowdown.

Fast extramaterialet är nästan höjdpunkten. Varenda spel har en drös med artwork, med beskrivningar av varje fiende och boss, och dessutom en massa oanvända skisser och annat spännande att kika igenom. Med tanke på att grunden för mitt tecknande lades med att rita av bossarna från Mega Man 1-3 är jag extremt välbekant med de flesta, men det fanns en del kul att hitta.

Och så finns ett briljant utmaningsläge som helt sonika slänger ihop kombinationer av knepiga stycken från de olika spelen, ibland bara från ett spel och ibland från alla möjliga. Den där störiga sektionen med svävarna på Ice Mans bana, dödsstrålarna på Quick Mans bana, en match mot Metal Man (beväpnad med Metal Blade, nyahahah) och så vidare. Det är nästan mer vanebildande än att krångliga sig igenom hela spelen, och ett kvitto på hur extremt inmatat i ryggmärgen det mesta av Mega Man 2 är. Att jag lyckades spöa Yellow Devil efter lite uppvärmning ser jag också som ett tecken på att mina gamernerver inte har förtvinat alldeles.

Mega Man: Legacy Collection är helt enkelt en toppensamling. Visst hade det varit kul att även få med Mega Man 7-10, men det är liksom en annan generation, inte bara grafiskt. Det märks så tydligt med Mega Man 2. Det är bitvis vrålenkelt och trasigt om man har rätt vapen (i 90% av fallen Metal Blade), men det har inte lika mycket sudden death som de sista två spelen, när någon fick för sig att Mega Man ska vara toksvårt.

Eller så ligger skillnaden i att jag har spelat ett av spelen typ femtio gånger från början till slut …

Det här inlägget postades i 3DS, PC, Playstation 4, Spel, Xbox One och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 svar till Grym Mega Man-samling

  1. Mikael skriver:

    Jag tänkte på slutmusiken i Bubble Bobble, och det är några liknande toner men annars inte alls samma.

  2. Mikael skriver:

    Nja, däremot låter det som någon NES-musik jag kommer ihåg. Hmmm.

  3. Erik Malm skriver:

    Låter förresten inte introt till den här *extremt* likt någon bossvalsskärm i något MM-spel (alternativt en karaktärsvalsskärm i något fightingspel)?

    https://www.youtube.com/watch?v=0JYjLpcXa1A

  4. Erik Malm skriver:

    Mega Man 2 är IMO det näst lättaste ”klassiska” MM-spelet efter femman (jag har läst att det var ett medvetet beslut att göra del fem lättare än del fyra).

    Från svårast till lättast:

    VII (inte klarat slutbossen, många irriterande partier)
    VI, VIII (slädbanan!), IX, X
    III, IV
    I
    II
    V

    Från bäst till sämst:

    I (nostalgi och ”dystopisk” stämning), IV (formtopp med uppladdningsbara skott och mysiga banor som Toad Man och Dive Man)

    III (minns att det kändes något ofärdigt), V (svårt att skilja från fyran – borde ha blivit ett enda spel), VI (många roliga bossar och lite annorlunda specialförmågor)

    II (lite överskattat och ojämnt, men håller)

    VIII (känns mer som ett MegaDrive-plattformsspel, typ Quack Shot, m.a.o. mer yta än substans), IX, X (båda alltför retro och därtill ganska charmlösa jämfört med I-VI)

    VII (kombinerar de sämre aspekterna av första och andra generationen)

    Slutligen X-serien, från bäst till sämst:

    X4 (Tvåa i hela genren efter Super Mario 3. 32-bitars 2D-grafik är så vacker. Storm Owls tema är lika odödligt som Guiles. Stämningsfulla anime-sekvenser, högklassigt (japanskt) röstskådespeleri och en vuxnare handling. Hård men inte frustrerande slutstrid.)

    X1 (Skåpar ut hela originalserien på första försöket, och varför inte? Framtiden är ju äntligen här. Zero, Vava (Vile) och Sigma är allt Proto Man, Bass och den där slutbossen i åttan försöker vara, och mer därtill.)

    X2, X3 (Dessa titlar känns till stor del som rena expansioner till X1. Mest transportsträcka, om än oftast rätt njutbar sådan.)

    X8 (Ett OK spel, men inte vad jag förknippar – eller vill förknippa – med Mega Man. Tråkig grafikstil, för mycket fokus på att samla saker och en stämning som demoleras av de där ”söta” gröngula Minecraft-liknande standardfienderna.)

    X6 (Bäst och mörkast handling efter X4 – återuppväckta bossar som ”förolyckats” – men ingenting annat som passerar godkänt-strecket.)

    X5 (Sub-par story, karaktärer, bandesign samt svårighetsgrad. Det enda positiva är Alyson Courts Guns ‘N Roses-namn, som åtminstone låter som namn och inte summariska beskrivningar.)

    X7 (Har jag inte ens orkat testa.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.