Guardians of the Galaxy, del två

Guardians of the Galaxy vol. 2 är en märkvärdig film. Visst, den har sina uppenbara inslag av krass fokusgruppsplanering, men ändå är det ett rätt bisarrt resultat av de senaste årens Marvel-framgångar. Guardians of the Galaxy blev en jättesuccé, men man får inte glömma att det var en GIGANTISK risktagning. Guardians är överhuvudtaget inte kända utanför den inbitna seriepubliken (jag hade aldrig hört talas om dem och då är det rätt illa) och rollistan var motsatsen till kändistät. När Zoe Saldana (all respekt till henne, men hennes största roll är animerad) är det främsta namnet och huvudpersonen är en nobody från någon tv-serie så vill det till att man tror på upplägget.

Och efter den framgången, hur följer man upp det? Jo, genom att i huvudsak fokusera på två sidofigurer från förra filmen (Yondu och Nebula) och samtidigt introducera koncept som är ännu mer 60-talsflowerpowertrippade än Doctor Strange. Vi snackar en hel ras av guldalver som krigar via arkadhall, vi snackar vansinnig estetik där ett flygande ägg spottar ut ett tandskydd som landningsplattform, vi snackar en karaktär som Ego som (utan att spoila något för nykomlingar) fungerar precis som i serierna. Dessutom är filmen proppfull med ytterligare sidokaraktärer och gästskådisar som lyckas få lite viktiga scener här och där.

Och trots all action så är det snarare någon sorts bisarrt karaktärsdrama, som fokuserar på att Guardians är en högst dysfunktionell familj. Actionscenerna pågår ofta bokstavligen i bakgrunden, som i det geniala introt. Tyvärr är det dialogen som krånglar lite. Det finns en del guldkorn här, men väldigt ofta blir det utdragna scener med ”NU ÄR VI INTE ALLS ROLIGA OCH DET ÄR JÄTTEROLIGT!!! HA! HA! HA!”. Humorn är ofta bokstavligen på dagisnivå, och det kanske är tänkt att visa hur barnsliga (och trasiga) karaktärerna egentligen är, men det blir mest pinsamt.

Jag måste dock säga att filmen lyckas göra de flesta karaktärerna lite mer intressanta, till och med Drax som lyfts fram en hel del genom nykomlingen Mantis (som möjligen är ett uppenbart fall av waifu). Förutom en uppsättning skurkar som inte riktigt lyfter (med ett uppenbart undantag) får seriefansen också enorma mängder fan service med en massa sidofolk som eventuellt blir viktiga längre fram, och antydan till ännu några.

Det är alltså motsatsen till alla såna där bajsnödiga serietolkningar där några sura affärsmän har suttit och strukit vilt och raderat allt som kan framstå som fånigt i den stora publikens ögon. Guardians of the Galaxy vol. 2 är ännu mer skamlöst fånig och fantasifull än den förra. Bättre? Det vete sjutton.

Det här inlägget postades i Film och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.